Uppsalas första bränneri startade på 1790-talet i Ulleråker som ett kronobränneri och det var kung Gustav III som låg bakom det.
– Hembränneriet förbjöds, formellt med goda intentioner om att minska supandet. Men kronan var nog mest intresserad av de stora inkomster som bränneriet förde med sig, säger Roland Agius, tidigare kommunalråd för Centerpartiet i Uppsala. Han gav 2003 ut boken ”Industristaden Uppsala” och har forskat mycket om stadens brännvinshistoria.
Bränneriet blev en succé och produktionen var inom loppet av något år uppe i 55 000 kannor brännvin (145 000 liter) och allt konsumerades inom staden. På den tiden bodde endast 4 500 människor i Uppsala och årskonsumtionen för gemene man, gammal som ung, var 35 liter brännvin.
Supandet var ett stort problem i Uppsala och hela Sverige och misären i samhället var utbredd. Trots detta kvarstod faktumet att brännvinet utgjorde en betydande inkomstkälla för staden.
– Det fanns hos dåtidens kommunpolitiker inget intresse i att minska varken produktion eller konsumtion, säger Roland Agius.
År 1801 tog akademiräntmästaren Carl Didrik Hierta över Ulleråkers bränneri. Carl Didrik Hierta blev enligt Roland Agius ”rik som ett troll” tack vare brännvinstillverkningen. Förmögenheten ärvdes senare av sonen Lars Johan Hierta, grundaren av tidningen Aftonbladet.
– Det finns alltså ett direkt samband mellan Aftonbladets tillkomst och Uppsalas brännvinstillverkning, säger Roland Agius.
På 1840-talet startade spannmålshandlaren Carl Erik Grönbeck det som skulle komma att bli Uppsalas största och viktigaste bränneri: Svartbäckens brännvinsbränneri. Under 1800-talet hade årskonsumtionen stigit till hela 50 liter per person och efterfrågan var större än någonsin.
För att hålla uppe produktionen köpte Carl Erik Grönbeck upp så mycket spannmål att det blev brist på mjöl i staden. Brödproduktionen minskade och folket svalt. Detta ledde till hungerkravaller, och folkets ilska riktade sig mot ingen mindre än Grönbeck själv. En ”pöbel” samlades utanför hans bostad och kastade sten på fönsterrutorna. Den arga massan brände även ner Grönbecks spannmålsmagasin. Som en räddande ängel dök landshövding Robert von Kraemer upp och lyckades lugna den arga hopen och rädda Grönbeck från att bli lynchad.
– Som tack för hjälpen fick Grönbeck några år senare betala notan för den bro som von Kraemer ville bygga över Fyrisån. Den döptes till Malinsbron efter Grönbecks dotter Malin, men i dag känner vi den som Västgötaspången, säger Roland Agius.
Från ungefär 1855 och framåt ökade konsumtionen av brännvin än mer. Brännvinet hade länge utgjort en stor inkomstkälla för staden, men tack vare den ökade konsumtionen och höga skatter nådde den vid den här tiden sitt klimax.
– Kommunen fick drygt 50 procent av sin inkomst genom brännvinet. Det var verkligen en flödande inkomstkälla, säger Roland Agius.
Efter en tid sålde Grönbeck bränneriet till handlarna H W Söderman och Frans Otto Törnlund. Dessa kom att förfina tillverkningen ytterligare och särskilt H W Söderman kom att bli en förgrundsgestalt i industrialiseringen av Uppsala. År 2015 gav författaren Claes Melin ut boken ”Nykterist med sinne för brännvin”, som handlar om H W Söderman, som också är Claes Melins morfars far.
– Söderman var den största ”skattebidragaren” i stan. Han var säkerligen Uppsalas mest förmögna person, säger Claes Melin.
H W Söderman verkar dock ha varit illa omtyckt för sitt bryska sätt att göra affärer på.
– Det påstods att han sålde livförsäkringar till alkoholister och sedan gav dem brännvin, säger Claes Melin.
År 1874 köpte Söderman och Törnlund sädeskvarnen Eldkvarn nere vid hamnen och slog ihop det med Svartbäckens bränneri. Det kom att bli Upsala Ångkvarn. Brännvinsproduktionen flyttades successivt över till Ångkvarn och efter ett bråk om hur bränneriet skulle skötas blev Söderman och Törnlund enligt Claes Melin ”dödsfiender”. Söderman lyckades göra sig av med Törnlund och omvandlade Ångkvarn till ett familjeföretag.
Tillverkningen i Upsala Ångkvarn fortsatte fram till 1946 då bryggeriet lades ner. Det blev sista kapitlet i Uppsalas stormiga brännvinshistoria efter 150 år av enorma inkomster och social misär.
– Det var brännvinsproduktionen som finansierade större delen av Uppsalas industrialisering, säger Roland Agius.
LÄS MER: Sidenväveriet som hade egen barnomsorgLÄS MER: Bara skalet kvar av kvarnen
LÄS MER: Industrijättarnas uppgång och fall
LÄS MER: Han skriver Uppsalas dolda historia