Få vet att Uppsala har haft ett sidenväveri. Det startade 1936 i Suttungsgränd strax intill dagens Resecentrum. Väveriet hade i början mellan 15 och 20 anställda. En av dem var Lars Abrahamsson, idag 97 år gammal. Under sitt 60-åriga yrkesliv jobbade han under större delen på Uppsala Sidenväverier.
– Jag sökte mitt första jobb där 1938 som 16-åring och fick arbete som lagerbiträde. Det var arbetslöshet och inte lätt att få jobb, berättar Lars Abrahamsson.
Han fick bland annat köra färdiga tygrullar med cykel till stationen där de fraktades vidare till olika färgerier i andra delar av landet eftersom väveriet inte hade något eget färgeri.
– Men när produktionen ökade så måste vi ta till häst och vagn för att klara transporterna, berättar han.
Enligt lokalhistorikern Roland Agius ingick sidenväveriet i Uppsalaföretagaren och grosshandlaren Gustaf Edlunds företagskonglomerat där också Uppsala valskvarn och Uppsala ättiksfabrik, senare Slotts Industrier, var en del.
Väveriet tillverkade klänningstyger av konstsiden men också tyger av natursilke, ylle och nylon.
– Man kan säga att konstsiden var en föregångar till nylonet, säger Lars Abrahamsson.
Det mesta såldes vidare till olika grossister och blev tyg till kläder, som klänningar, blusar och skjortor. Men också tyg till idrottskläder, rockar och hemtextil.
– Vi tillverkade även nylon till postsäckar. Men det fanns också en liten butik i anslutning till fabriken där Uppsalaborna kunde köpa tyg, säger Lars Abrahamsson.
Själv fick han ta hand om allt mer kvalificerade arbetsuppgifter, blev ställföreträdande lagerchef och så kallad närmaste man. Han arbetade med allt från försäljning och orderbehandling till avsyning och personalärenden för att sedan ta över som lagerchef.
Intill lagret låg den stora vävsalen där vävmaskinerna stod på rad. Det var mest kvinnor som jobbade i väveriet där de skötte vävmaskinerna.
Strax innan andra världskriget bröt ut fick sidenväveriet ett uppsving och behövde mer arbetskraft.
– En hel del av de baltiska flyktingar som kom till Uppsala fick jobb i fabriken. Efter krigsslutet fick flera judar som kom från de tyska koncentrationslägren arbete på sidenväveriet, berättar Lars Abrahamsson.
Verksamheten växte och i slutet av 1940-talet flyttade sidenväveriet in i nya lokaler på Kungsgatan. Den nya vävsalen var 150 meter lång och rymde 250 vävstolar där man kunde väva ett 30-tal olika kvaliteter av konstsiden. Enligt Roland Aguis hade fabriken runt år 1950 hela 250 anställda och tillhörde ett av Uppsala större industriföretag.
I samband med utbyggnaden satsade ägarna på förmåner för personalen.
– Sidenväveriet blev något av en mönsteranläggning. Man inrättade en egen barnkrubba för barnpassning och en lunchrestaurang. Det var ju många kvinnor som jobbade där och de utnyttjade barnkrubban, berättar Lars Abrahamsson.
Utanför fabriken fick de som ville ha var sin liten jordlott för att odla grönsaker på.
– Företaget köpte också in tre små sportstugor i Sälen och en stuga vid Vreta dit personalen kunde åka och bada och övernatta när de var lediga. Vi blev väl omhändertagna, säger Lars Abrahamsson.
Under 1960 och 1970-talets tekokris, där 70 000 arbetstillfällen försvann inom textilindustrin i Sverige, blev den internationella konkurrensen för svår och 1971 avvecklades sidenväveriet.
Lars Abrahamsson fick då jobb på Slotts senapsfabrik som låg vägg i vägg med väveriet. Han blev kvar där till sin pensionering.