En sommardag 2007 är Gävletjejen Matilda Hübinette och några vänner på väg norrifrån till Stockholm med bil. Hennes kompis Camilla berättar att de ska ta en snabb avstickare in i ett samhälle som heter Knivsta där de ska plocka upp en person.
När de svänger in på Stationsvägen säger Camilla: ”Matilda, du kommer alldeles strax att falla för killen som bor i Stationshuset”. Och hon kommer att få rätt.
26-årige Knivstakillen Simon Vikström hyr den tidigare stinsbostaden på övervåningen i den gamla järnvägsstationen från 1865, en kulturhistoriskt betydelsefull byggnad som markerar starten för samhället Knivstas födelse.
Ett år senare flyttar hans nya flickvän in. Matilda Hübinette är jämngammal med Simon och delar hans intresse för gamla byggnader. Långt senare kommer hon bli kommunens mäktigaste lokalpolitiker. Men att göra politisk karriär finns det just då inga tankar på.
Simon har dock en plan. Varför inte köpa hela huset och rusta upp det för uthyrning till någon lämplig verksamhet? Han är redan en erfaren entreprenör som startat sitt första företag under andra året på Linnégymnasiet i Uppsala. Hon har jobbat i restaurangbranschen och i olika butiker.
Statliga Jernhusen har tidigare sagt nej till att sälja, men efter något år läggs stationen ut på marknaden. Paret vinner budgivningen, startar ett fastighetsbolag och blir 2009 ägare till Stationshuset.
– Det var en superhärlig känsla, minns Simon Vikström i dag.
Frågan är bara vad de ska ha den eftersatta byggnaden till. Kanske ett vandrarhem på övervåningen? Och ett kafé på nedervåningen? Väntsalen har stått låst och oanvänd i några år och det då gråblå huset med vinröda knutar är slitet och i stort behov av renovering. I en del av nedervåningen har ett taxiföretag sitt kontor och senare kommer väntsalen hyras av en blomaffär och en inredningsbutik.
Men framtiden för Stationshuset är oviss. Trafikverket har meddelat att byggnaden kan behöva flyttas eller rivas. Hotet kommer, nu som då, från två nya järnvägsspår som kanske ska byggas rakt över fastigheten.
Trots att huset är q-märkt sedan 1987, och därmed skyddat från yttre förvanskning, finns inget formellt rivningsförbud angett i detaljplanen för området. Risken för rivning anses dock liten i praktiken.
I en intervju med UNT i juni 2010 tar Simon Vikström ganska lätt på att huset kan behöva flyttas i framtiden.
– Det känns som både Knivsta kommun och Trafikverket kommer att se till att frågan löser sig för oss då det är dags att bygga fler spår, säger han då och menar att det inte är några större problem att flytta huset 30 meter västerut bort från spåren.
2011 får han en ny bekantskap via sin reklambyrå. Amerikanen Colin Nordström jobbar med vinimport och är biokemist i grunden.
– En dag kom Colin in på mitt kontor och sa ”Fuck man, folköl sucks in Sweden!”. Han tyckte att man kan göra bättre folköl och jag berättade att jag hade ett tomt stationshus som kanske kunde bli ett bryggeri.
Idén till bryggeriet Train station brewey är född. Men när Colin Nordström kommer dit dömer han ut lokalerna. De är för små.
– I stället kom vi på att stationen kunde bli en pub, men också användas för att ta fram ölrecept i mindre skala och sedan kontraktsbrygga på andra bryggerier, berättar Simon Vikström.
Men hotet mot byggnaden finns hela tiden kvar eftersom Trafikverket inte kan ge besked om var de nya järnvägsspåren ska dras. Trots det påbörjas några år senare en varsam invändig uppfräschning med syfte att behålla den ursprungliga stationsidentiteten med väggfasta bänkar, biljettlucka och utropshögtalare från 1950-talet.
– Livet är en risk och nu tar vi den här, även om vi inte fått besked än, säger Simon Vikström till UNT i juni 2015.
Två månader senare startar han puben, med öppet fredag- och lördagkvällar, tillsammans med Colin Nordström samt artisten och kompisen Erik Grönwall.
Samma sommar inleds ett omfattande byggnadsvårdsprojekt under ledning av arkitekten och konsthistorikern Henrik Sandevärn från Knivsta. Med hjälp av avancerad färganalys och hundratals arbetstimmar restaureras och målas Stationshuset om med linoljefärg i den ursprungliga nyansen gulockra. Två gånger dessutom.
Även frivilliga från Knivsta hembygdsgille hjälper till. Ommålningen pågår ända till 2018 och slutförs av Henrik Sandevärn själv.
– Henrik var verkligen en drivande kraft och ordnade en veckokurs med Svenska byggnadsvårdsföreningen i hur man restaurerar gamla hus. Jag kan inte säga tillräckligt många gånger att det är hans förtjänst att det blev så bra som det blev, säger Simon Vikström i dag.
Inga övriga bidrag ges från kommunen eller länsstyrelsen. Simon Vikström och Matilda Hübinette står för materialkostnader via sitt fastighetsbolag.
2016 börjar Matilda Hübinette jobba i puben, som blir en uppskattad mötesplats för många Knivstabor. 2017 ger hon sig in i politiken för Moderaterna, men är kritisk till den höga utbyggnadstakten i kommunen. Våren 2020 byter hon därför till lokalpartiet Knivsta.nu som är i opposition.
– Jag har hela tiden försökt påverka Moderaterna, men jag har märkt mer och mer att jag inte får gehör för mina åsikter att Knivsta ska ha en rimlig utbyggnadstakt, förklarar hon beslutet att bli så kallad politisk vilde.
Sedan dess har hon valts till ny partiledare för Knivsta.nu, vunnit en jordskredsseger i valet 2022, blivit kommunalråd samt kommunstyrelsens första kvinnliga ordförande. Även sambon Simon Vikström har engagerat sig i Knivsta.nu och är sedan förra våren ordförande i de kommunala bolagen Knivstabostäder och Kontorsfastigheter i Knivsta.
I början av 2024 börjar det röra på sig hos Trafikverket om spårdragningen. 8 januari rapporterar UNT om de två föreslagna huvudalternativen för fyrspåret, längs nuvarande järnväg eller väster om E4.
Som ägare till Stationshuset anmäler Matilda Hübinette jäv och kan inte delta i beslutsprocessen om spårens placering, något som kritiseras av oppositionen. Hon tackar också nej till att bli intervjuad i den här artikeln av samma anledning.
Simon Vikström har inte anmält jäv, men vill inte svara på vad han hoppas att Trafikverket ska besluta i höst. Om Stationshuset måste flyttas är det bara att acceptera, menar han.
– När beslutet kommer får man ta det för vad det är. Om huset behöver flyttas kanske det till och med blir bättre, vem vet?