Både staten och kommunerna behöver börja prioritera barns bästa. Alla är uppenbarligen inte lämpade för skolsektorn.
Vi har i UNT kunnat läsa om anmälningar om allvarliga missförhållanden på en friskola i Uppsala som utreds av Skolinspektionen (28/2). En pojke ska till exempel av skolpersonal ha pressats att inte avslöja att han blir slagen hemma. En källa, som arbetat på skolan i flera år, berättade för UNT att pojken hade fått veta att han inte fick berätta om sådana saker. Källan menar att delar av personalen ville skydda föräldrarna så att socialtjänsten inte skulle kopplas in. Även anmälningar om att skolans personal ska ha slagit barnen och mycket annat, har inkommit. Det har dessutom vittnats om fejkanställningar på skolan.
Häromdagen rapporterade P4 Uppland att Skolinspektionens granskning av skolan dröjer (19/3). Det är inte svårt att instämma när utbildningsnämndens ordförande Eva Christiernin (S) påpekar att eventuella missförhållanden behöver utredas fort, att man annars sviker barnen.
Om det stämmer att skolbarn avråds från att berätta att de blir slagna hemma, är varje dag som det får fortgå en dag för mycket.
Ägaren till skolan har även en förskola som Uppsala kommun har krävt ska rätta till flera brister (7/3). Bland annat har förskolan varje år fått kommunala extrabidrag på 30 000 kronor per barn, men kan inte förklara hur man använt pengarna. Det är inte den enda förskolan som väckt frågetecken.
Förskolan Lyktan i Stenhagen stängdes i februari, och även där återkom uppgifter om bristande undervisning och bemanning, och frågetecken om hur extrabidraget, strukturbidraget, använts (UNT, 17/2). Liknande kritik riktades även mot den fristående förskolan Sanabil Al-Hanan i Valsätra, som fick stänga ner 2019.
Mönstret är tydligt: låg bemanning, outbildad personal, oklarheter i vad de extra strukturbidragen går till, att det struntas i läroplan och regelverk. Barn som behöver extra stöd och hjälp, som med det svenska språket, ges inte vad de har rätt till och kommunen betalat för.
Att felaktigheter avslöjas kan ses som ett tecken på att regelverket fungerar. Samtidigt är det så allvarliga och återkommande brister att det vittnar om ett mer grundläggande problem. Precis som när det kommer till hemtjänsten och andra delar av välfärdssektorn har oseriösa aktörer lockats till skolsektorn. Somliga tycks primärt vara ute efter pengar – andra låter sin livsåskådning gå före barnens rätt till utbildning.
Skolinspektionen lyfter i myndighetens nyutkomna årsrapport särskilt problem på Waldorfskolor och skolor med konfessionell inriktning. På många Waldorfskolor visade det sig att det saknades tidiga stödinsatser till elever. I de religiösa friskolorna hittades sådant som att ”bekännande inslag och bön” ersatt delar av undervisningen, på en skola hade ämnet musik mestadels gått ut på att sjunga psalmer och lovsånger. Andra skolor har haft som profilämne att lära sig suror ur Koranen utantill.
De politiska partierna har ofta utgått ifrån att den som vill driva fristående förskolor och skolor vill göra rätt. Det är bra, men det har också försenat insikten om att det även finns personer som vill göra fel.
Nyligen backade regeringen – tack och lov – om att offentlighetsprincipen för fristående skolor inte skulle utredas. Kritiken mot friskolor som missköts ökar. Om man inte vill bevittna avslöjanden efter avslöjanden, och barn som hamnar i kläm, måste regelverket skärpas upp.