Bilden är från 2020 och visar dåvarande elever vid Wiks folkhögskola som protesterar mot planerna på att stoppa de estetiska utbildningarna vid folkhögskolan.
Söndagen den 18 juni vill Region Uppsala fira med tårta att Wiks folkhögskola har varit i deras ägo i 100 år.
För en person som, likt mig, gått en estetisk linje på Wik och sedan bevittnat hur Region Uppsala år 2020 stoppade alla dessa linjer och sa upp lärarna med hänvisning till arbetsbrist kan detta tyckas något ironiskt.
Jag gick skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola år 2008 till 2009. Och både jag och många som jag pratar med som gått på Wik ser det som något av det bästa vi gjort.
Ett samarbete mellan teaterlinjen och skrivarlinjen under året gjorde att jag insåg att jag ville – och faktiskt kunde – skriva dramatik.
Och att vi bodde avskilda i skogen 70 pers mellan 19 och 30 år som alla sysslade med konstnärlig verksamhet gjorde att jag fick vänner från alla möjliga bakgrunder och delar av landet. Och en allmän känsla av tillit och av att jag faktiskt kan skapa och går att tycka om.
Skolan var dessutom en plantskola och kända namn som Markus Krunegård (musik), Nina Hemingsson (konst), Alexander Abdallah (teater) och Jonathan Johansson (skriv) började sin konstnärlig bana på skolan.
Jag brukar säga att att gå på Wik var som att gå på Hogwarts – den mysiga trollkarlsskolan i Harry Potter-böckerna.
Så döm om min förvåning när Cecilia Linder (M), ordförande i kulturnämnden, i maj 2020 pausade de estetiska utbildningarna på Wik och hänvisade till dålig arbetsmiljö på skolan.
Bakgrunden var att regionen skulle minska sina kostnader och att Kajsa Ravin, dåvarande direktör på Region Uppsalas kulturförvaltning (och nuvarande generaldirektör för Kulturrådet), reagerade på skolans ovanliga arbetstider där en lärare en vecka kunde jobba 70 timmar. Hon menade även att det förekommit att lärare varit utomlands flera veckor utan att vara lediga.
Under pågående läsår hösten 2019 införde kulturnämnden därför ett avtal som innebar att skolans lärare skulle arbeta mellan 08.00 och 17.00 och förbjöds ha kontakt med eleverna utanför dessa tider utan skriftlig ansökan. Det ledde till missnöje bland eleverna och att flera lärare blev sjukskrivna eller sa upp sig.
Men i december 2019 anlitade kulturförvaltningen sedan konsulten Christina Thunberg som tillfälligt fick ta över rollen som rektor när ordinarie rektor sjukskrev sig och under hennes ledning beskriver lärare att det blev lugnare på skolan.
Christina Thunberg skrev också en rapport om skolans organisation. I den skriver hon såhär om att Wiks lärare blev tvungna att logga in 8.00 i en digital stämpelklocka:
"Min uppfattning är att det är ett otympligt system som troligen inte behövs i en liten skola som Wik utan skapar istället merarbete."
Under Christina Thunbergs ledning kom arbetsgivaren och facket överens om ett nytt arbetsavtal med flextillägg och lärarna fick egna datorer och arbetsplatser vilket de inte haft innan. Efter det beskrev Christina Thunberg läget såhär:
"Idag har skolan fått tillbaka sin arbetsro och alla anställda samverkar för att göra det bästa för deltagarna. Flertalet anställda känner sig ganska trygga med sin arbetssituation just nu men det finns en påtaglig oro för framtiden."
Hon skriver även att lärarna under coronakrisen "varit kolossalt samarbetsvilliga, kompetenta och aktiva. Allt har gått över förväntan."
Ändå beslutade kulturnämnden med Cecilia Linder i spetsen i maj 2020 att stoppa de estetiska utbildningarna vid Wik och menade i en artikel i UNT att beslutet utöver ekonomin handlade om "ett stort och långvarigt arbetsmiljöproblem".
AnnaLena Åberg, föreståndare för skrivarlinjen, menade dock i samma artikel att pausningen hade gått att undvika om det hade funnits en kompromissvilja från Region Uppsala. Och såväl elever som lärare underströk att de arbetsmiljöproblem de upplevt handlade om ledningen i kulturnämnden.
Personligen har jag, även om de problem som Kajsa Revin och Cecilia Linder lyfte skulle stämma, svårt att se att de krävde en så långtgående åtgärd som att alla de estetiska linjerna på Wiks folkhögskola stoppades och lärarna sas upp.
Såväl personalen som jobbade vid Hogwarts slott som vid Wiks slott har fått förbud att umgås med eleverna utanför skoltid.
Hela historien får mig att tänka på boken "Harry Potter och Fenixordern". I den gör oroligt läge i trollkarlsvärlden att regeringen vill få kontroll över trollkarlsskolan Hogwarts. I syfte att åstadkomma detta skickar de dit byråkraten Dolores Umbridge som lägger ned undervisning som regeringen inte tycker om, inför detaljregleringar av allt samt just förbjuder kontakt mellan lärare och elever utanför skoltid.
Boken beskriver otroligt väl varför detta inte är ett bra tillvägagångssätt om man vill få elever och lärares förtroende. Och på såväl Hogwarts som Wik leder åtgärderna till sprakande uppror och avhopp.
Hösten 2021 startades en ny konstlinje och en kurs i storytelling på Wik. Hösten 2022 sjösatte regionen även en dansutbildning med fokus på "samhällsengagemang som ska inspirera till entreprenörskap och kreativitet". Nästan alla gamla lärare har dock lämnat skolan.
Men, tänker kanske du, "Vad spelar det för roll, det var ju bara en liten folkhögskola och oviktig kulturgrej?" Fast för många var det mycket mer än så.
När jag började på Wiks folkhögskola var jag trött på Uppsala.
Under min uppväxt hade jag sett event efter event lämna stan. Fyrisfestivalen fick inte längre tillstånd från kommunen att vara i stan kring skolavslutningen efter att boende i närområdet klagat. Reaggefestivalen flyttade från Uppsala till Gävle (men flyttade sedan härligt nog tillbaka igen). Mangaconventet UppCon som mina småsystrar älskade lade ned efter att de efterlyst mer hjälp från kommunen. Det kändes som att nästan allt som var roligt lades ned eller flyttade från regionen.
Att Wik fanns och höll sån kvalitet gav mig hopp om att det inte behövde vara så.
Så det är kanske lätt att tro att man om man tar bort en teater– eller musiklinje bara försämrar möjligheten för några personer att leva ut ett fritidsintresse. Men det kan i själva verket vara så att det man tar bort är känslan av att det finns framtidshopp i ens region.
Och frågan är om det verkligen bör firas med tårta?
Virve Ivarsson är vikarierande kulturredaktör och studerar vid Författarskolan vid Lunds universitet. Läsåret 2008 -2009 gick hon på skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola.