Kulturdebatt
Folkhögskola bygger på tillitsfullt samarbete, på möten som präglas av ömsesidig respekt.
Jag har i 25 år arbetat vid tre olika folkhögskolor. Konflikter har inte saknats. I dem finns utvecklingspotential – om de bearbetas i förtroendefulla samtal. För detta är ansvaret delat, men de som leder verksamheten har ett nyckelansvar. Vari består annars ledarskapet?
Sedan 2006 arbetar jag vid Wiks folkhögskola. Under hela min tid har huvudmannen, Region Uppsalas kulturnämnd och förvaltning Kultur och Bildning, visat bristande kunskap om och intresse för folkhögskolan – undantag finns! Huvudmannens närvaro ute i verksamheten har lyst med sin sällsynthet.
Medarbetarenkäter har länge vittnat om stora svårigheter mellan folkhögskolans personal och huvudmannens ledarskap. Det gångna årets enkät visar på ett moras i förtroende.
Folkhögskollärare är ett besvärligt och stolt släkte. Vi är själva ledare i olika grupper och har att driva processer. Vi samtalar på daglig basis med kolleger och deltagare. Vi är stolta medarbetare i den folkbildning som sedan 150 år har sett ”fritt och demokratiskt” som ledstjärnor. Vi utvecklar kurser tillsammans – rektor, lärare och deltagare. Vi har från dag 1, i slutet av 1800-talet, haft mandat att verka för samhällsutveckling utifrån ett kritiskt och engagerat perspektiv. Folkhögskollärare är därför inte enbart tjänstemän i huvudmannens tjänst. Vi är också mer fritt agerande professionella pedagoger än vad den gängse skolan ger utrymme för – vi verkar i folkbildningen.
Det är smärtsamt att se hur huvudmannen gått in i ett crescendo av dåligt ledarskap ackompanjerat av senaste årets tilltagande förnedringar och repressiva metoder mot främst kollegerna på de estetiska linjerna. Det har bl a handlat om tillrättavisande samtal med krav på att underteckna näpsande dokument. Arbetsgivaren har möjligen rört sig inom regelverket, men med tonfall ämnade att sätta oss på plats.
Vår styrelse, Kulturnämnden, har inte invänt mot den nyligen vidareklättrade kulturdirektörens agerande. Snarare har den abdikerat inför det, och offentligt hänvisat till att det är kulturdirektören som bestämmer. Så har de senaste året bl a följande drivits uppifrån och ner mot verksamhetsgolvet:
Nytt arbetstidsavtal under pågående läsår vilket allvarligt försvårat för främst estetlärarna och resulterat i sjukskrivningar
Plötsligt nej till direkta samtal med Förbundet folkhögskollärarna
Nedläggning av den framgångsrika Teaterlinjen trots högt söktryck
Plötslig ”pausning” av samtliga, mycket uppskattade, estetiska linjer
Och nu raskt inkallade möten med personal för att meddela dem ”arbetsbrist”
Allt detta är illa nog. Wiks folkhögskola har länge tagit smällarna av ett dåligt ledarskap. Men, nu är det helt olidligt att bevittna hur kolleger dessutom offentligt dras i smutsen när de utpekas som ”arbetsmiljöproblem”.
De ledamöter i nämnden som 31/5 skriver i UNT, gör ett ihåligt inlägg om nysatsning för folkbildningen som om de visste vad det handlade om.
Kanske anar de själva sitt misslyckande? Ett kulturmord har begåtts på Wik. Ledarskapet har svikit folkbildningen.
Ansvaret för den katastrofala arbetsmiljön, slaget mot estetlinjerna, förnedringen av mina kolleger på Wik – det ansvaret måste läggas där det hör hemma, och där år av medarbetarenkäter lagt det: på Uppsala Regions kulturnämnd och kulturförvaltning. Allt annat är ovärdigt och fel.