Vi som före detta elever på Wiks folkhögskola blir oroade över att läsa om de arbetsvillkor som råder på skolan idag med förändrade arbetstider som begränsar lärarnas konstnärliga frihet, vilket går att läsa om i (Tidningen folkhögskolan, 20191129). Vad som skiljer folkhögskolors utbildning mot annan, är att den är personligare och friare. Det var ur det behovet folkhögskolor en gång växte fram – som ett komplement till de akademiska utbildningarna. Ett folkets skola, som skulle vara mer tillåtande och ha lägre trösklar för de ansökande, men samtidigt bidra till nya professionella möjligheter. Det gör Wik till en unik plats för konstnärlig utbildning – så länge folkhögskolans fundament inte rubbas. Det är grundläggande att en folkhögskola med konstnärlig praktik har lärare som också har ett personligt förhållande till det som lärs ut.
Vi vill att de lärare som ska utbilda oss också själva har möjlighet att ha en egen konstnärlig verksamhet: från vilken praktik ska de annars bygga utbildningen på? De nya förhållandena kommer innebära svårigheter för såväl lärare som elever. Konstnärlig energi lyder sällan den gängse arbetsveckans tidsreglemente. Det kan låta som en kliché, men är en praktisk sanning. Ibland uppstår kreativitet inte direkt efter frukost, andra dagar vägrar den avstanna vid midnatt. När lärare ska stämpla in klockan 08.00, och stämpla ut kl. 17.00, punkt och pricka, begränsas det kreativa tidsrum som krävs för kreativt konstnärligt utövande. Och när lärare förbjuds ha kontakt med eleverna utanför skoltid utan skriftlig ansökan, inkräktar de på studiebesök på kulturarenor, och begränsar den kreativa gemensamhetsskapande samvaro som Wik inneburit.
Wik gav en utbildning både på ett konstnärligt, kunskapsmässigt och på ett socialt plan. Vi gick därifrån med nya kunskaper i olika konstnärliga inriktningar och med mod att våga vara de vi är och med självförtroende för vad vi kan åstadkomma professionellt. Vi gick därifrån som starkare människor. Det är sorgligt att se hur engagerade och kunniga lärare misstros ˗ hur vi inte tar vara på dessa lärare som bidrar till samhället både professionellt men också med ett ovanligt stort personligt engagemang.
Tar vi bort tilliten till lärarnas omdöme och deras och elevernas möjligheter till fritt skapandet på en folkhögskola ˗ vad finns då kvar av folkhögskolans kärnidéer? Vi ser att de förslag som genomdrivits säkert motiverats av en vilja till effektivisering av skolorganisationen, men ber kulturdirektören på Region Uppsala, Kajsa Ravin, att tänka om. För inte kan det vara så illa att Ravin egentligen inte är intresserad av konstnärlig verksamhet och motsätter sig vad folkhögskolor i grunden står för?