Kulturdebatt
UNT:s kulturchef Anna Sundström förklarar i en artikel 12/4 att man på tidningen vet precis vad prenumeranterna läser, och att det inte är recensioner, och särskilt inte recensioner av konst och musik. Det är givetvis nonsens – vad man vet är vad som ger klick på webben, inte vad som blir läst, vare sig på papper eller digitalt – men viktigare är att man inte vet varför recensioner väljs bort digitalt.
Som alla som läst UNT digitalt vet så är gränssnittet svåröverskådligt, och läsbeteendet på webben skiljer sig också från hur man läser en tidningssida. I Sundströms text finns även en glidning där konsten bara finns med i den inledande delen, medan exemplen på vad UNT numera väljer att inte recensera är ”en smal diktsamling eller en intim konsert med fusionjazz”. Det är slappt argumenterat.
Till skillnad från många andra halvstora tidningar satsar UNT på sin kultursida. Men samtidigt har vissa typer av bevakning nästan upphört. Uppsalas konstscen är liten men där görs saker som är värda att uppmärksamma, och om inte lokaltidningen gör det lär knappast någon annan göra det heller. UNT har dessutom en lång historia av osedvanligt hög kvalitet på konstbevakningen, men de senaste åren har den varit satt på sparlåga och är nu nästan död. Samma sak gäller bevakningen av sakprosan.
Det gäller tyvärr inte bara UNT, konsten tappar generellt mark i pressen. Konstbevakningen svälts ut medan litteraturbevakningen frodas. Beror det på ointresse hos allmänheten? Nja, museer och konstutställningar drar fortfarande stor publik. Kan det snarare handla om ointresse från kulturredaktionerna som numera nästan alla saknar konstkompetens men är fyllda av litteraturvetare?
Vi lever i ett samhälle som drunknar i bilder som också i allt högre grad utger sig för att vara avbildningar men är manipulerade eller helt saknar verklighetsförlaga. De populistiska angreppen på den offentliga konsten och på den offentliga miljöns gestaltning har också ökat. En bred diskussion om konst skulle ge oss ett bättre språk för att tala om detta, en visuell kompetens och en förståelse för både konstnärliga uttryck och för hur bilder kan användas i manipulativa syften. Det är synd att tidningarna i det läget väljer att sluta följa både den nationella och lokala konstscenen. Oavsett om anledningen är ointresse, okunskap eller diffusa idéer om ”vad som säljer”.
Per Widén, konst- och idéhistoriker, medlem av Svenska Konstkritikersamfundet
Svar
Det gläder mig att Per Widén ser att UNT är en tidning som satsar på sin kulturjournalistik. UNT recenserar årligen cirka 100 konserter och scenföreställningar och vi har inte slutat recensera vare sig konst eller klassisk musik. I själva verket är UNT en av få lokaltidningar som fortfarande har en egen kulturredaktion och en omfattande recensionsverksamhet.
Att kalla vår konstbevakning död tycker jag är klar överdrift och jag ställer mig frågande till om Widén verkligen tar del av UNT:s kulturjournalistik. De senaste 30 dagarna har vi publicerat 15 texter om konst och konstutställningar, i Uppsala och runtom i länet. Utöver utställningar på Konstmuseet och Bror Hjorts hus har vi under denna period skrivit om utställningar på Köttinspektionen, Kaleido, Galleri 1 & 2, Hospitalet, Galleri Wildstyle samt om offentlig konst. Att UNT som Widén påstår skulle sluta följa den lokala konstscenen kunde inte vara mer fel.
Och så har vi det här med vad som läses. I dag är cirka hälften av våra prenumeranter heldigitala, och precis som du antyder är det den digitala läsningen vi kan mäta. Men den digitala läsningen sker inte bara på sajten utan även i e-tidningen – den digitala versionen av papperstidningen – och vi vet idag både vilka artiklar som läses och hur länge man läser. Det är alltså en betydande del av läsarbeteendet vi kan mäta. I dessa mätningar ser vi inga stora skillnader mellan vad exempelvis yngre och äldre väljer att läsa, eller några skillnader mellan papperstidningsprenumeranter och digitala prenumeranter.
Märk väl att vi inte låter oss styras enbart av statistiken. Vi publicerar idag en stor mängd journalistik om det som ibland kallas "smalare kultur", sådant som vi enligt vår redaktionella bedömning anser vara viktigt att lyfta fram och få fler att upptäcka.
Anna Sundström, kulturchef