I höstas skrev flera forskare inom socialt arbete en debattartikel i UNT med råd till regeringen om vad en ny kriminalpolitik borde omfatta. En av debattörerna var Stefan Sjöström, Uppsala universitets första professor i socialt arbete, och verksam vid det nya forskningscentrumet Cesar.

Verkar den nybildade regeringen ha lyssnat till era råd?

– Jag saknar det större greppet. Jag tycker att kriminalpolitiken blir reducerad till en fråga om polisinsatser eller om vissa geografiska områden. Men vill man vara välvillig kan man väl se att det görs bredare satsningar i en del utsatta områden. Man kan höra en del positiva tecken, till exempel att det pratas mer om bostadspolitik.

Ofta hörs rop och löften om fler poliser och övervakningskameror. Vad tänker du som forskare kring det?

– Jag vill inte ställning till om kameror eller fler poliser är bra eller dåligt. Men jag tror att när politikerna pratar om det vill de visa att de gör något konkret, som går att mäta och utvärdera. Men jag vill varna för att en övertro på sådana insatser, som ofta kallas evidensbaserade, kan leda fel.

– Det är mycket svårare att göra vetenskapliga studier på socialt arbete än på, låt säga, medicin. Så många faktorer måste tas med i beräkningen. Bilden blir diffus när variablerna är många och komplexa.

Läs mer: "Rättsstaten håller på att tappa greppet"

Men hur ska politikerna veta vad de ska satsa på? Man kan väl inte chansa när det gäller åtgärder mot grovt och till och med dödligt våld?

– Vår roll är sällan att leverera de enkla svaren på svåra frågor. Vi måste vara tydliga med vad vi inte vet. Med det sagt kan vi ändå bistå med mycket kunskap om vad som sannolikt kan fungera utifrån de omständigheter som råder, diskutera vilka möjliga alternativ som finns, och analysera för- och nackdelar med dessa.

Är det viktigt för er vid Cesar att synas och höras i den bredare samhällsdebatten?

– Jag menar att det är ett ansvar man har som enskild forskare. Ett forskningscentrum som vårt bör därför ha en kultur som befrämjar att våra forskare vågar uttala sig om saker de kan mycket om.

Är forskare för dåliga på det i dag?

– Ofta är forskare lite för rädda. Min bild är att journalister som ringer forskare ofta skickas vidare till någon annan, någon som forskaren hoppas kan frågan lite bättre, men som man egentligen anar inte heller vill svara för att det inte gäller ens exakta expertområde. Men en forskare har ett ansvar som intellektuell att säga något och måste lita till att man har en bredare generell kunskap att bidra med. Sedan ska man vara tydlig med vad man säger med auktoritet som expert, och vad som är vetenskapligt grundade tolkningar. Vetenskap är inte bara empiriska fakta, utan teorier grundade på analys och logik.

Läs mer: Götblad "Samhället har varit för naivt"

Cesars forskning finns i fält som ofta väcker starkt engagemang. Är det stimulerande eller jobbigt?

– Mest är det kul att jobba med något som folk bryr sig om. Men med min forskning om tvångsvård inom psykiatrin har det känts som att ingen brytt sig, trots att jag kommit fram till rätt så häpnadsväckande saker om rättssäkerheten. Och det har varit tråkigt.

– Å andra sidan har jag forskat om sexualiserat våld. Där är diskussionen polariserad och ibland rentav hätsk. Även om det då kan vara svårt att delta i en debatt, kan man som forskare fylla en viktig funktion genom att bidra med solid kunskap och nyanserande perspektiv.

LÄS MER: Här är hela serien "Det kriminella Uppsala"