Lina Nordquist från Uppsala är liberalernas sjukvårdspolitiske talesperson. Idag får många anhöriga ta ett alldeles för stort ansvar för den psykiska ohälsan i samhället, menar hon.
Nyligen berättade UNT om mamman "Elisabets" mer än 20-åriga kamp för att dottern skulle få rätt vård. Nu har dottern "Sara" dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning efter att i höstas ha misshandlat en 87-årig kvinna, genom att knuffa omkull henne inne på S:t Per gallerian. "Sara" döms även för flera andra brott, som olaga hot och skadegörelse.
Domen innebär i praktiken att "Sara" ska få vård till läkare bedömer att hon är frisk och kan skrivas ut, men beslutet måste fattas av domstol.
Tingsrättens beslut kommer efter att en expertutredning slagit fast att brotten begåtts under en allvarlig psykisk störning. Återfallsrisken bedöms också vara stor.
– Jag hoppas att det här är det bästa för min dotter, för hon är inte frisk, säger "Elisabet", mamma.
Samtidigt är det sorgligt att det ska behövt gå ändå hit, till en fällande dom och ett skadat brottsoffer, för att "Sara" förhoppningsvis ska få rätt vård, säger "Elisabet".
– Men idag verkar rättspsykiatrin vara den enda institution som finns och kan hjälpa psykiskt sjuka personer, säger hon.
Lina Nordquist, riksdagsledamot från Uppsala och liberalernas talesperson i hälso- och sjukvårdsfrågor, ser en rad saker på flera nivåer som brister när det gäller psykiatrivården, men en sak är hon ändå klar med:
– Jag vill inte gå tillbaka till att vi utan rättssäkerhet kan låsa in människor. Med den information jag har kan jag inte säga att det är fel balans i lagstiftningen om tvångsvård och att för få tas om hand med tvång, säger hon.
Hon är har läst UNT:s artiklar efter mordet på öppen gata i Valsätra i december, då en 80-årig kvinna miste livet. Den kvinna som sitter häktad har haft en lång kontakt med psykiatrivården, en uppgift som lett till starka reaktioner.
Idag ger vi våra patienter för lite tid, menar Lina Nordquist. Och det är politikerna skyldiga till genom ständiga pålagor om rapporteringsuppdrag för att skapa kontroll.
– Personalen tvingas slösa sin tid på annat än på patienterna, och det är det bara vi politiker som kan åtgärda.
Lina Nordquist säger att hon känner igen "Elisabets" sorg och frustration.
– Idag blir många anhöriga själva sjuka efter att ha tvingats till ett oavlönat arbete, dygnet runt. Så borde det inte behöva bli i Sverige.
Under 1990-talet reformerades den svenska psykiatrivården. Institutioner och inlåsning togs bort till förmån för frivillighet och egna boenden. Tanken var rätt, men det har slagit fel, menar Lina Nordquist:
– Vi tog bort tvånget utan att tillföra stöd. Det hade behövts mycket mer av personal och resurser. Där blev det fel och många blev ensamma och övergivna och far otroligt illa.
Vad kan du som politiker konkret göra?
– Lagstifta om att ge alla legitimationsyrken rätt till fortbildning – när det gäller psykiatri behöver vi mycket mer kunskap. Sedan skulle vi behöva en husläkarreform inom psykiatrin, så att patienter får träffa samma läkare över tid. Och så måste vi granska alla krav vi ställer som tar tid från vården, säger Lina Nordquist.
Även socialdemokratiska regionrådet Vivianne Macdisi pekar på vikten av rättssäkerhet. Hon betonar att frågorna om vården av psykisk sjukdom och tvångsvård är "oerhört svåra".
– Det är viktigt att komma ihåg att det är av en anledning som lagstiftningen begränsar tvångsvården: att det är det mest integritetsinskränkande man kan göra mot någon. Samtidigt är det oacceptabelt och oerhört tragiskt att personer i behov av vård inte får det idag.
Vivianne Macdisi (S) lyfter fram behovet av höga trösklar när det gäller tvångvård ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Samtidigt ser hon ett behov av en översyn.
Men samtidigt ser hon att det behövs en genomlysning av hur tvångsvården fungerar.
– Absolut, det behövs översyn. Vi har väldigt, väldigt höga trösklar och det ska krävas mycket för att tvångsvårda någon. Men idag går personer omkring på gatorna som inte får den vård de behöver. Det är inte rättssäkert det heller.
Precis som forskare pekat på i UNT:s artiklar lyfter Vivianne Macidisi fram att vårdens uppdrag inte är att arbeta brottsförebyggande.
– Syftet med att stärka tvångsvård skulle vara att hjälpa patienten. För att skydda behövs andra instanser. Här behöver staten ta större ansvar. Det gäller även den rättspsykiatriska vården, som belastar regionerna ekonomiskt men beslutas av domstolarna och finansieras av staten på samma sätt som kriminalvården, säger Vivianne Macdisi.
"Elisabet" och "Sara" är fingerade namn.