"Om det händer Sara något och jag inte gjort allt för att försöka ge henne rätt vård så kan jag inte leva längre", säger hennes mamma Elisabet. Bilden är en genrebild
Det är våren 2023 när Elisabet, som egentligen heter något annat, skickar sitt mejl till Roland Säll, verksamhetschefen för psykiatrin på Akademiska sjukhuset. Texten går även till läkare på sjukhuset och till tjänstemän inom Uppsala kommun som arbetar med placeringar enligt lagen om stöd och service, LSS.:
"Jag älskar min dotter och jag mår så dåligt av att se henne lida så här.
Hon måste tvångsvårdas och få medicin.
Jag förstår att ni tycker att jag är jobbig. Men jag kan inte förstå varför hon inte läggs in.
Hälsningar, från en desperat mamma som inte vill ge upp!"
Drygt ett halvår senare häller Elisabet upp kaffe och ställer fram lussebullar och kakor som hon förberett på ett fat. Klockan är halv tolv på förmiddagen.
– Jag sover så dåligt och kan inte ses tidigare. För att klara det här ställer jag mig liksom utanför mig själv och bara pratar på om allt som varit och hänt. Det är mitt sätt att hantera det. Egentligen vill jag ju bara gråta, säger hon.
Några timmar tidigare samma dag har en högtalarröst kallat till förhandling i Uppsala tingsrätt. En person misstänks för flera brott, bland annat för skadegörelse och hot i en kyrka i stan och för grov misshandel i november i år. Det var 87-åriga "Ing-Marie" som enligt åklagaren utsatts för grov misshandel. Under förhöret berättar hon hur hon inne på S:t Pers-gallerian plötsligt knuffades omkull av en förbipasserande kvinna och for i golvet.
"Ing-Marie" slog i huvudet så att det började blöda, skadade armbågen och höften och fick ont i ett knä.
– Jag har ont i huvudet än och har en svullnad kvar. Min sidensjal blev alldeles blodig och har inte gått att göra rent. Jag fortsatte att blöda ända in på sjukhuset, kudden var nedblodad, berättar hon samlat för rätten.
Bilden är tagen sekunder innan 87-åriga Ing-Marie i rött enligt åklagaren knuffas till marken av Sara, inringad till höger. Namnen är fingerade.
Här ses Ing-Marie, 87, ha åkt i backen och Sara försvinna från platsen, efter det som åklagaren menar var en tydlig knuff mot Ing-Marie. Hon skadade sig i bland annat huvud och höft. Namnen är fingerade.
På salens andra sida sitter den misstänkta förövaren. Hon är i 35-årsåldern och vi kan kalla henne Sara. Förutom försvarsadvokaten vid hennes sida har hon tre uniformsklädda anställda från kriminalvården runt sig. Sara agerar oroligt och stressat. Hon vill helst inte vara i lokalen när åklagaren ger sin version, säger hon. Vårdarna försöker lugna, men till sist får hon föras ut och följa förhandlingen via ljud.
När det är dags att förhöra henne förs Sara in i salen igen. Med myndigt lugn lyckas domaren styra förhöret med Sara i hamn. Hon berättar att hon tyckte att hon såg en man med ett vapen, kanske en pistol, någon som påminde om Anna Lindhs mördare. Det var inte av vilja hon knuffade omkull "Ing-Marie", utan det var för att skydda henne mot vapenmannen, berättar hon. Och hon upplevde också att någon knuffade henne.
Åklagare Viktoria Engelkes yrkar på att Sara ska dömas till rättspsykiatrisk vård. Sekretess hindrar henne från att kommentera det närmare.
– Jag bygger det på det rättspsykiatriska utlåtande som jag begärt, det är vad jag kan säga, uppger hon.
I förhör har en anställd på ett boende där Sara bor sagt att hon är "en fin person", snäll, omtänksam och pratsam när hon mår bra, men att hon blir aggressiv och hotfull när hon mår dåligt. Hon beskrivs också som manipulativ och skicklig på att dölja sitt mående när hon behöver.
– Flera gånger när hon har fått besöka psykvården har det skett och hon har fått lämna psykiatrin utan vård, säger vårdaren i förhöret.
Förhandlingen i Uppsala tingsrätt gällde misstankar om flera brott, som hot och misshandel, som Sara, som heter något annat, misstänks för.
Sara är Elisabets dotter. I köket med lussebullarna berättar Elisabet om 20 års kamp för att Sara ska få rätt vård. Hon visar ett inramat fotografi på en dotter som ser ut att må bra. Hon beskriver henne som duktig på att skriva och prata och som någon som egentligen har lätt för mycket, som att laga mat. Men Sara är född med en sällsynt diagnos med både fysiska och psykiska komplikationer. Tidigt kom hon under specialistläkarvård och förutspåddes att få svårigheter att klara skola och andra sociala sammanhang utan särskilda insatser.
Från tonårstiden har måendet stadigt försämrats och problemen fördjupats, berättar Elisabet och redogör för en flyttkarusell till olika vårdboenden genom kommunala beslut. Den började snurra när Sara nyss blivit myndig. Då blev hon tagen till vuxenpsykiatrin efter att ha blivit våldsam och slagit sönder lägenheten där hon bodde med Elisabet.
Sara ska enligt Elisabet senare ha fått diagnosen schizofreni, bara för att få den struken när hon fått lämna sjukhuset, och hon har bedömts ha flera andra neuropsykiatriska diagnoser parallellt. Elisabet går igenom en lång lista på mediciner som Sara fått i olika perioder, mot adhd, mot psykoser, mot sin sällsynta diagnos, med mera.
Vid två tillfällen har Sara lagts in på avdelning enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Den andra gången, åtta år efter den första, hade hon vräkts från sitt kommunala LSS-boende efter att ha slagit sönder sitt rum. Hon kom till psykakuten med polisen.
– Psykiatrivården enligt LPT varade då en månad, sedan fick hon vara kvar två månader till för att det inte fanns plats på något boende, berättar Elisabet, som i ett dokument tecknat ned händelserna år för år.
Saras mamma berättar om hur Sara förts till akuten i spotthuva och med handfängsel, och ofta hamnat i spännbälte som gett blåmärken överallt. Bilden är en genrebild och Sara är ett fingerat namn.
Sedan har Saras tillstånd försämrats under flera år, berättar Elisabet. Boendekarusellen har fortsatt att snurra och polisen har kört henne i skytteltrafik till psykakuten.
Vid ett tillfälle skulle Sara tas till en klinik i ett annat län. Elisabets förhoppningar vaknade. Där fanns nämligen expertis och behandling. Men insatsen var frivillig och Sara fick åka därifrån om hon ville. Så det gjorde hon.
– Hon fick bo hos mig igen. Men det fungerar inte i längden, säger Elisabet.
Hon berättar om hur dottern förts till akuten i spotthuva och med handfängsel, ofta hamnat i spännbälte som gett blåmärken överallt. Trots det har hon inte blivit inlagd. En gång gick en Sara i upplösningstillstånd till sist ut och satte sig på en väg. Fem polispatruller och en ambulans kom och tog henne till psykiatrin.
– Efter någon timme var hon på sitt boende igen. Även om hon ju uppenbarligen är farlig för sig själv och andra blev det ingen tvångsvård, säger Elisabet och fortsätter:
– Jag förstår det inte, det är ett systemfel när det blir LSS-boenden som får ta hand det här, för att psykiatrin inte gör det.
Till psykiatriakuten på Akademiska sjukhuset har "Sara" åkt skytteltrafik med polisen, berättar hennes mamma "Elisabet". Men hon har inte fått den vård hon behövt, menar hon.
Hon hyllar kommunen och de olika boendena som "verkligen försökt allt" med olika lösningar och anpassningar.
– Men stödet från psykiatrin har inte varit tillräckligt, säger Elisabet.
Den 8 december mördades en 80-årig kvinna på öppen gata i Valsätra. En person sitter häktad misstänkt för mordet. UNT har berättat om den gripnas kontakter med psykiatrin, vilket startat en tvångsvårdsdebatt. Psykiatrins uppdrag är inte att skydda samhället från farliga individer, utan att bedöma personers vårdbehov, klargjorde forskaren Moa Dahlin i en artikel. Där efterlyste hon också en instans med uppdrag att ta hand om de farliga individerna. För det saknas, menar hon.
En kvinna i 30-årsåldern misstänks ha mördat en kvinna i 80-årsåldern i Valsätra. Den misstänkta tvångsvårdades för sina psykiatriska problem tidigare i år. Händelsen har lett till en debatt om tvångsvården.
Och det är just vad Elisabet önskar. Sara behöver tas in på en institution och få vård och terapi under en längre tid, så att mediciner hinner testas ordentligt, att diagnoser kan ställas och följas upp. Där skulle personer som Sara hinna bli hanterbara och få ett värdigt och drägligt liv.
– Hon lider så och har sådan fruktansvärd ångest. Men läggs du in i psykiatrin idag får du ingen terapi och det finns inget att göra. Det är bara vårdare man ser. Jag vill att alla ska veta hur det är. Jag var så glad när Sara lades in senast och tänkte att nu kommer allt bli bättre. Men så blev det inte, säger Elisabet.
Hennes tillvaro som mamma är alltigenom märkt av frustration och maktlöshet. Frågorna till psykiatrin och kommunen får inga svar, eftersom Sara är myndig sedan länge och allt är skyddat av sekretess. För att kanalisera sin ilska och sorg och försöka hjälpa Sara och andra i samma situation berättar hon nu för UNT.
– Jag måste ju göra någonting. Händer något min dotter utan att jag har gjort allt för att hon ska få hjälp, så kommer jag inte kunna leva med det, säger hon.
Åklagaren yrkar på att Sara ska dömas till rättspsykiatrisk vård, med stöd i det specialistutlåtande som gjorts.
I rättegångssalen hörsammar rätten åklagarens önskan om att Sara ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning innan domen faller. Hon kommer att få tillbringa de närmaste veckorna på en vårdinrättning där experter ska bedöma hennes psykiska mående.
Bra, tror Elisabet – men tveeggat:
– Det är ju förskräckligt att det ska tvingas hända något först. Men jag har faktiskt tänkt de tankarna, att jag hoppas att hon ska göra något som anmäls och att hon grips, döms och får vård.
En som tycker att det är bra att fallet uppmärksammas är 87-åriga "Ing-Marie".
– Jag kan inte förstå det. Hon borde ju få vård, en kontaktperson och rätt medicinering, säger hon.
Saras försvarsadvokat meddelar att hon inte har möjlighet att uttala sig.