I dag befinner sig omkring 12-15 personer i Uppsala för att tigga, Vlad Virgil har tät kontakt med dem på uppdrag från kommunen. Aurica som sitter utanför Willys pratar gärna med UNT, men vill inte vara med på bild.
När Aurica kom till Sverige 2011 kunde hon få flera tusen kronor om dagen i sin utsträckta pappersmugg.
Nu blir det några hundralappar.
– Jag vet inte vad som hänt. Men det är ju så många problem ute i världen. Och allt har blivit så dyrt så folk kanske inte har råd, säger Aurica där hon sitter i skuggan vid ingången till Willys i Nyby.
Aurica var en av de första tiggarna på Uppsalas gator. Då, i början av 2010-talet, spred sig ryktet snabbt i de fattiga rumänska byarna: i Sverige kunde man på ett par dagar få mer pengar än vad man tjänade på en hel månads jobb i Rumänien. De som kom hem kunde skaffa tvättmaskin, köpa ny bil, bygga större hus.
Så allt fler kom hit. Åren kring 2014–2015 satt 300 tiggare på Uppsalas gator. På nätterna sov de under broar, i parker och i bilar på parkeringar. Hela stadsbilden förändrades, och en bitvis hätsk debatt om tiggeriet drog igång.
I dag är bara en bråkdel av tiggarna kvar.
– Det handlar om 12–15 personer, säger Vlad Virgil, socialarbetare på Uppsala kommun som pratar rumänska och som under många år haft i uppdrag att ha kontakt med gruppen.
"Det finns många bra människor i Sverige. Ingen är elak. De som ger de ger, andra går bara förbi", säger Aurica som suttit på Uppsalas gator sedan 2011.
De sitter på de platser som hela tiden varit mest attraktiva: utanför Systembolagen, galleriorna i city, Stadsbibblan, Ica Luthagen och de stora matbutikerna i utkanten av stan.
Orsaken till att så få är kvar är främst att det inte är lika lönsamt längre. Vi ger ju mycket mindre – kanske för att vi knappt har kontanter numera och för att tiggeriet inte längre väcker samma starka känslor.
Men fortfarande går det uppenbarligen att tjäna tillräckligt på att tigga för att ha råd med resorna mellan Sverige och Rumänien, konstaterar Vlad Virgil.
– Många är i Sverige 6–8 veckor och åker sedan tillbaka till Rumänien några veckor innan de kommer hit igen. Flyget kostar 200 euro tur och retur, dessutom ska man först ta sig till Bukarest.
Vlad Virgil, socialarbetare på Uppsala kommun, pratar rumänska och har under många år haft kontakt med de som kommer hit för att tigga.
Den största inkomsten kommer inte längre från dem som lägger en slant i muggen. De som fortfarande tigger här har i regel personliga band med en eller några svenskar som de får mer pengar från – och i vissa fall bor hos.
– Det handlar i några fall om pensionärer som ger bort nästan allt de har. Men när jag pratar med dem om att de inte ska låta sig utnyttjas tycker de att jag är rasist, säger Vlad.
Han menar att svenskar överlag varit – och i vissa fall fortfarande är – alldeles för naiva. Det finns jobb i Rumänien, säger han: så många att landet de senaste åren behövt importera arbetskraft från Filipperna och Vietnam.
Men Aurica skakar på huvudet på frågan om hon inte hellre vill jobba.
– Jag kan inte göra något annat än det här. Jag är gammal, 55 år.
Det går uppenbarligen fortfarande att tjäna pengar på att tigga, konstaterar Vlad Virgil. Här pratar han med Ion som sitter utanför Luthagens livs, och som inte vill synas med sitt ansikte på bild.
Inte heller Ion, som sitter med sin pappmugg i solgasset utanför Ica Luthagen, ser någon möjlighet att skaffa arbete i Rumänien. Lappen runt halsen berättar att han har hjärtproblem.
– Jag har hjärtopererats här på Akademiska sjukhuset, och blir trött snabbt. I Rumänien får jag inte samma hjälp som i Sverige eftersom jag saknar försäkring, säger han och halar fram ett hopvikt papper ur byxfickan med en lista över de åtta hjärtmediciner han behöver äta varje dag.
2015 fanns omkring 300 tiggare i Uppsala. I dag är de 12-15 stycken, uppger socialarbetaren Vlad Virgil som har kontakt med gruppen.
Precis som Aurica konstaterar Ian att förtjänsten var tio gånger så stor när han kom till Uppsala för ett årtionde sedan. Varför vet han inte riktigt.
– Men många säger dåliga saker om tiggare i dag, säger han samtidigt som han nickar tack åt en kvinna som lägger en femma i hans mugg.
Kvinnan heter Birgit Lindström. Hon ger alltid en slant när någon sitter här.
– En lös femma har jag alltid. Jag skulle inte vilja byta plats med dem.
"En lös femma har jag alltid", säger Birgit Lindström som precis lagt en slant i Ions mugg.
När tältlägren för tio år sedan växte fram runtom i Uppsala blev det snart fart på kommunen. Lägren revs och felparkerade och obesiktigade bilar fraktades bort. I dag syns inte mycket sånt till.
– Jodå! Bara man vet var man ska titta. Det finns illegala bosättningar lite här och där: bakom större butiker, i skogen, under broar, säger Vlad Virgil.
För några år sedan fanns det många tältläger i Uppsala. De flesta har försvunnit, men fortfarande bor personer utomhus, bland annat under broar i centrala Uppsala.
Vi hoppar in i hans tjänstebil och styr mot en av Fyrisåns broar. På ett galler vid bron hänger en skylt som kommunen satt upp, med information om allt som är förbjudet här: att tälta, att tända eld, att kissa, att skräpa ner.
Vlad går in genom en öppning i gallret och pekar mot madrasserna i skuggan under bron.
– Mitt i centrala Uppsala!
Uppsala kommun har satt upp skyltar för att visa att det inte är tillåtet att slå läger var som helst.
De uppemot 15 personerna som sitter och tigger i Uppsala är inte de enda som är här från fattiga rumänska byar. Totalt känner Vlad Virgil till ytterligare omkring 30 personer som är här, men som varken tigger eller arbetar. Dem ser han inte på dagarna, utan bara på morgnar och kvällar vid boplatserna. Han känner både oro och frustration över läget.
– Det handlar om unga vuxna, ofta män mellan 20–30 år. De har inte jobb i Rumänien och inte här, utan vi misstänker att en del av dem utför brott. Några har fått order från någon, ofta från en äldre släkting, att få ihop en viss summa per dag. Det är en form av exploatering, men som är väldigt svår för oss att komma åt.
Den här bilden delas av fler som jobbar med utsatta grupper i Uppsala.
– Det är en ganska ny problematik. Kanske de senaste två–tre åren, när det inte längre går att tjäna lika mycket på tiggeriet, säger Vlad Virgil.
Vad kan du och övriga samhället göra?
– Det är otroligt svårt att jobba mot. Vi har inget tvång att ta till, det enda jag kan göra är försöka prata med dem och motivera dem att göra något annat. Två personer har jag hjälpt att komma in på komvux i Rumänien för att avsluta skolan. Men många vill inte prata med mig alls.
2015 fanns 300 tiggare i Uppsala. Vlad Virgil och hans kolleger på kommunen har jobbat aktivt för att hjälpa dem hem.
Men vad har då hänt med alla andra, de hundratals personer som var här och tiggde för tio år sedan? Var är de?
– Jag vet att en del är i Skottland och England. Några tigger och några har enklare jobb som att köra ut hämtmat. Väldigt få stannar i Rumänien eftersom de får ihop mer pengar utomlands.
Under flera år var huvudfokuset i Uppsala att hjälpa hem alla de barnfamiljer och ungdomar som kom hit. Vlad Virgil tog bland annat kontakt med rumänska myndigheter för att skriva in barnen på rumänska skolor. I några fall räddade han och hans kolleger barn som levde i misär – däribland två små systrar som bodde i en husvagn på Kvarngärdet med sin alkoholiserade morfar.
I dag finns inga barn eller ungdomar kvar här.
– Vi har varit stränga, visat att det inte är ett alternativ för minderåriga att komma hit och de vet att vi tar kontakt med rumänska myndigheter om de kommer. Vi pratar ganska ofta med andra regioner, som Stockholm och Gävle, där man fortfarande har problem. Jag är otroligt nöjd över att vi i Uppsala inte längre har ungdomar och barn ute på gatorna.