Doinita Luca står på knä i baksätet och viker ihop de tunna bäddmadrasserna. Filtarna har hon lagt i plastpåsar där fram. Bilen är hennes och maken Oliver Lucas hem här i Uppsala, och hon försöker hålla det så prydligt det går. Hon ler snabbt och knyter åt sjalen under hakan.
– Jag bäddar varje morgon. Det är inte mycket plats, men vad ska vi göra?
Temperaturen ligger runt nollan och i natt kom höstens första snö. Nu har solen masat sig upp över Katedralskolan och ger, om man står riktigt stilla vänd mot ljuset, en försiktig värme. Men när Doinita och Oliver vaknade för en halvtimme sedan var det frost på bilfönstrens insidor. Deras bil har gått sönder, så de kan inte köra igång motorn för att åtminstone tillfälligt jaga bort den värsta kylan.
– Vi är i alla fall två i varje bil som kan hjälpas åt att hålla värmen, säger Oliver och kryper ihop i baksätet för att visa hur de sover.
Baksätena är nedfällda, men utrymmet är inte tillräckligt stort för att de ska kunna sträcka på sig.
Vi träffar dem på Katedralskolans parkering och med oss har vi tolken Jadwiga Markowska, som själv är rom men med rötterna i Polen.
Här på parkeringen bor även Olivers bror Vasile Luca, Vasiles fru Valicuta Luca och Olivers och Vasiles föräldrar Emil och Georgeta Luca. Kvar i deras by i norra Rumänien är alla barnen. Vasiles och Valicutas fem barn bor i ett enrumshus med sin faster. Oliver och Doinitas sju barn bor i ett trerumshus, den äldsta dottern tar hand om småsyskonen.
Doinita öppnar bildörren och hämtar en inramad bild på barnen. Hon pekar och berättar vad de heter. Den äldsta är 21 år, den yngsta är 3. Treåringen, en flicka som heter Saro, är just nu inte hemma med syskonen utan inlagd på sjukhus. Hon har en blodsjukdom och har fått en blodtransfusion, men skulle behöva opereras för att bli bättre.
– Vi har varit borta från dem snart två månader, och varje dag längtar jag efter dem. Det är svårast att vara borta från de små, de stora klarar sig ju på ett annat sätt. Vi ringer och de frågar alltid ”när kommer ni hem?” Vi svarar att vi inte vet.
Innan de kan åka tillbaka måste de få ihop i alla fall 1 500 euro, ungefär 15 000 svenska kronor. Även den rumänska vintern är kall – för två år sedan kom det så mycket snö att de inte kunde öppna dörren – och de behöver pengar till mat och ved så att de kan elda i sina dåligt isolerade hus som saknar element. Dessutom behöver de pengar för Saros operation. Sjukvården i Rumänien är offentlig och i teorin gratis – men i praktiken är den genomkorrupt, och den som behöver vård får ofta muta sig till den.
Att stanna kvar i Rumänien är inget alternativ. Där finns inga jobb för den som inte har någon utbildning. Ännu värre är det om man är rom, berättar de.
– I Rumänien behandlas vi dåligt. Vi blir utkastade från affärer. Och ingen vill anställa en rom, säger Valicuta.
På frågan om det inte känns jobbigt att bli så orättvist behandlad rycker hon på axlarna.
– Det bara är så, vad ska vi göra? Det finns inga organisationer som talar för romerna i Rumänien.
Romerna är fortfarande en minoritet som utsätts för omfattande förtryck och diskriminering i Europa, enligt en rapport från Europarådet i fjol. De är fattigare och sjukare än icke-romer och är i betydligt högre grad arbetslösa och saknar utbildning. Rumänien, det land med högst andel romer, är inget undantag. Tvärtom. Där lever en stor del av romerna utanför samhället, vissa i extrem fattigdom.
Svenska socialarbetare som varit på besök i landet har vittnat om en misär värre än de kunnat föreställa sig. Tiggeri eller kriminalitet blir för många i praktiken det enda sättet att överleva.
– Det finns ingen pension, inga sjukersättningar. Många bor på soptippar. Tänk om man kunde bo här i Sverige och ha jobb och betala skatt. Om barnen fick gå i skolan här och få en chans till något annat, säger Vasile.
För några år sedan kunde de fortfarande få jobb på rumänska bondgårdar. Men i takt med att maskiner ersatt människor och finanskrisen 2008, som fick den rumänska ekonomin att krascha har arbetslösheten stigit. Och krisen slog hårdast mot de som redan hade det svårast – romerna.
Men Rumäniens inträde i EU 2007 innebar nya sätt att hitta inkomster. Enligt reglerna får en EU-medborgare bara vistas i ett annat EU-land i tre månader utan försörjning, men i praktiken är det mer eller mindre omöjligt att hålla koll på hur länge någon faktiskt stannat eftersom det råder passfrihet. Så när gränserna mot Europa blev öppnare 2007 reste många rumänska romer till sydeuropeiska länder för att jobba eller tigga. Så också familjen Luca.
– För ett par år sedan var vi i Spanien och gick runt till folks hus och frågade om de hade skrot eller järn eller något annat att ge bort. Det var bra människor där, ibland fick vi med oss något, säger Emil.
Men den allt kärvare ekonomin i södra Europa har gjort läget tuffare även för ditresta romer. Frankrike kritiserades hårt när man 2010 rev 300 romska läger och satte hundratals romska familjer på plan hem till Rumänien och Bulgarien. De senaste tre fyra åren är det i stället till norra Europa många romer reser.
– En man vi känner i Rumänien hade varit här i Uppsala och rekommenderade oss att åka hit. Han sa att människor här är goda och ser inte ner på oss romer som man gör i Rumänien. Och han hade rätt, säger Oliver.
De flesta morgnar beger de sig till daghärbärget Mikaelsgården i centrala Uppsala när de vaknat. Där kan de tvätta av sig, få lite värme och bre ett par mackor. Och de varma ulltröjorna de har på sig har de fått därifrån.
– Vi är välkomna varje dag. Det är mycket fina människor på Mikaelsgården, säger Vasile med ett stort leende.
Men just den här vindpinade fredagen är Mikaelsgården stängd. I stället packar de allihop in sig i den mörkgrå minibussen och ger sig ut i Uppsalas morgontrafik med sikte på McDonalds i Forumgallerian. Klockan är strax efter åtta på morgonen och inne på snabbmatskedjan sitter bara några enstaka utspridda gäster och tittar ut mot gågatan där folk hastar förbi med uppdragna kragar och målmedvetna steg.
I dag får en kopp kaffe räcka som frukost.
– Det är bra att få lite energi i sig också. Vi kommer ju inte att äta något förrän i kväll innan vi går och lägger oss, förklarar Emil Luca när han ser våra förvånade miner över allt socker de öser ner i sitt kaffe.
Det är dags att börja arbetsdagen och Doinita Luca torkar ur kaffemuggen med en servett. I den ska hon samla pengar.
En tom ölburk rasslar iväg i vinden över Forumtorget när de skiljs åt. Några av dem spelar dragspel, några tigger. Emil Luca fäller upp sin trebenta pall utanför Åhléns och drar igång en tango. Den månghundraåriga sång- och musiktraditionen anses vara en av förklaringarna till att den romska kulturen överlevt århundraden av förtryck.
Emil var sex år gammal när hans pappa lärde honom spela dragspel, hans egna söner ungefär lika gamla när han själv förde vidare arvet. Fingrarna ilar fram över knapparna.
– Vals, tango, foxtrot … det spelar ingen roll. Jag tycker om att spela!
En kvinna stannar till och ger ett par kronor. Emil ler mot henne.
– De som tycker mest synd om oss, de ger. Så är det, konstaterar han med en axelryckning, och tillägger: de som vill hjälpa oss, vet var vi finns.
Hur många romer som är på tillfälligt besök i Uppsala vet inte polisen. Men man har märkt att det de senaste fem åren blivit vanligare att personer bor i bilar på parkeringar, som exempelvis den på Katedralskolan. Och polisen kan också konstatera att tiggeriet nu inte längre är en företeelse enbart i centrala Uppsala. Bara det senaste året har antalet tiggare utanför framförallt större mataffärer utanför centrum ökat. Att det i vissa fall i Uppsala handlar om organiserat tiggeri, alltså där personen som tigger inte får behålla pengarna själv, är något Uppsalapolisen har undersökt efter tips. Men att det verkligen är så är inget man kunnat bevisa – och inte heller något man avfärdar.
I takt med att tiggarna ökat i antal har allt fler politiker höjt rösten för ett förbud mot tiggeri, Uppsalas centerpartistiske kommunalråd Stefan Hanna är en av dem. Valicuta säger att hon ständigt är rädd för att polisen ska köra bort dem.
– Jag vill att människor ska veta att vi inte har något val, vi måste vara här och samla pengar till vintern.
Men hon ler när hon berättar om den godhjärtade Securitasvakten som brukar gå fram och vänligt fråga henne om allt är okej.
Hundra meter från Emils tango, alldeles vid ingången till Systembolaget på Dragarbrunnsgatan, har Doinitia satt sig tillrätta på en dubbelvikt madrass. Under de kommande sex sju timmarna kommer hon att sitta här och var tionde minut kommer hon att byta ställning för att inte få alltför ont i lederna.
Framför sig har hon placerat fotot av barnen och den urtorkade kaffemuggen. Hon söker ögonkontakt med de som går förbi. Den som stannar till hör hennes bön på en blandning av romanes och rumänska:
”Hjälp mig så får du hjälp av Gud.”
En ljushårig kvinna med barnvagn saktar in och lägger några kronor i muggen. Kunde hon romanes skulle hon förstå att Doinita svarar med ett ”Tack, jag ska be Gud hjälpa dig”. Den ljushåriga småbarnsmamman visar sig heta Trina Dobbs, och hon är en av dem som nästan alltid ger tiggare pengar.
– Jag känner att de blir sedda då. Och jag försöker alltid få ögonkontakt med dem, det känns mänskligare, säger hon.
I snålblåsten utanför Systemet står Uppsalabon Karl G Fredriksson med uppdragna axlar och huttrar i väntan på att hustrun ska ha handlat klart därinne. Han upplever att tiggeriet ökat väldigt mycket de senaste tre-fyra åren, och särskilt nu i år. Men han är inte en av de som brukar ge pengar.
– Nej, tyvärr. Jag ger till andra välgörande ändamål, men dessvärre sällan till tiggare. Men jag känner såklart en upprördhet över att det ska vara så att en del behöver tigga. Och så undrar jag hur de klarar att vara ute så länge i sådan här kyla.
Fastighetsägarens blå flagga uppe i hörnet på byggnaden visar att vinden inte bara är stark utan också nordlig den här dagen.
– Men det regnar i alla fall inte. Regn är värst, säger Doinita.
Mitt bland alla människor påpälsade i täckjackor och halsdukar strosar plötsligt en medelålders man i korta shorts förbi. Doinita brister ut i ett gapskratt.
– Hur kan han? Har han ingen känsel? säger hon och ler.
De flesta jäktar förbi och ser inte ens åt hennes håll. Eller försöker att inte titta. Men Doinita säger ändå att hon känner att många bryr sig och berättar att folk ibland kommer fram och frågar vilka som är på fotografiet eller undrar om det inte är kallt. Det händer att någon köper te eller kaffe till henne. De flesta som ger skänker några kronor, men ibland sticks en femtiolapp ner i muggen. En riktigt bra dag får Doinita ihop 300 kronor. Men de som ger är inte de som ser ut att ha det bäst ställt, berättar hon.
– Nästan tvärtom. De som inte ser rika ut, de ger oftare. Ibland kommer missbrukare ut från Systembolaget och vill hälla i vin i min mugg och skojar och pratar. De ger några mynt ibland.
I samma stund hon berättar det kommer en man med trasig blå jacka ut från Systemet på lätt ostadiga ben och lägger ett par kronor i hennes mugg.
Klockan är tjugo i elva på förmiddagen när solen försvinner bakom Forumgallerians tegelfasad och lägger Dragarbrunnsgatan i skugga. Doinita säger att det är synd att jag inte får lära känna den riktiga Doinita. I Rumänien, när de får vara med sina barn, är de helt andra människor.
– Här är jag ledsen hela tiden. Hur ska man kunna vara glad när man tigger på gatorna i ett annat land än där ens barn är?
Men att ta med barnen hit var ingenting de ens övervägde. Att slita på gatorna är inget liv för barn, säger hon. Och därhemma går de ju i skolan, vilket är allra viktigast. Drömmen om att barnen ska få det bättre än hon själv är hennes starkaste drivkraft.
– Jag vill att de ska få vanliga jobb, inte det här livet. Men jag har svårt att se hur det ska gå för dem. Se hur det gick för mig. Men vad ska jag göra?