Den sexåriga flickan bytte blöjor på sin treåriga lillasyster. Hon var den som visste när lillasyster senast ätit och höll koll så att hon åt tillräckligt. De två systrarna bodde tillsammans med sin alkoholiserade morfar i en husvagn på Kvarngärdet.
– Det var en totalt oacceptabel situation. Det var jobbigt att se, säger Vlad Virgil.
Sedan april i år är Vlad Virgil projektanställd av socialtjänsten på Uppsala kommun för att ta kontakt med de fattiga rumänska romer som kommit hit för att tigga. Hans främsta uppdrag är att söka upp barnfamiljer och se till att inga minderåriga far illa. Kolla så att barnen har mat och kläder. Att de inte sover i husvagnar, bilar eller tält. Att de inte lämnas ensamma.
I fallet med de två systrarna försökte han först få kontakt med föräldrarna, som åkt vidare till Italien för att tigga. När det inte lyckades beslutade socialtjänsten att omhänderta flickorna. Vlad Virgil kontaktade socialtjänst, skola och förskola i Rumänien och såg till att flickorna fick ett ordnat mottagande och rätt hjälp i hemlandet.
– Mamman kom i sista stund. Nu är de inskrivna på förskola och skola. Man märkte att de ville lära sig, de var nyfikna. Det känns skönt att ha gjort det bästa för barnen.
Även när barn inte far illa försöker Vlad Virgil motivera familjerna att åka hem till Rumänien och låta barnen gå i skolan. Han berättar om en familj som nyligen åkte hem efter att han hjälpt dem med kontakter med myndigheterna i Rumänien.
– Nu är den sjuårige pojken inskriven i skolan och pappan har fått jobb som chaufför. Det gör mig glad.
På natthärbärget för utsatta EU-migranter i Ulleråker sätter Vlad Virgil varje vecka upp listor över enkla, lediga jobb i Rumänien som inte kräver några förkunskaper utöver att man ska ha gått sex år i grundskola. Men många vill inte ha jobb, berättar han.
– De säger att de ju bara tjänar motsvarande 3 500 kronor, mindre än de får på att tigga. Och ja, sådana är lönerna i Rumänien. Å andra sidan är allt mycket billigare där också.
I våras var närmare 15 barnfamiljer i Uppsala. Nu är de bara 4-5, enligt Vlad Virgil. Själv tror han att minskningen främst beror på att många blivit rädda att bli av med barnen.
– De har ju hört att vi omhändertog två barn.
Åker de till någon annan stad?
– Nej, det är ganska fullt i alla städer, man har sina revir. De är nog i Rumänien.
Inte bara barnen har minskat i antal. Antalet personer som tigger i Uppsala är betydligt färre än för något år sedan. Förra hösten var 150-200 personer här. I dag är de 80-100. När vi hänger med Vlad Virgil längs gågatan ser vi inte någon som tigger, bara madrasser och kassar som visar att en person är tillfälligt borta. Men i korsningen Dragarbrunnsgatan-Vaksalagatan träffar vi två kvinnor med Ikea-kassar på ryggen och plastpåsar fulla med tomburkar. De berättar att de måste dryga ut tiggandet med att panta burkar.
– Nu tjänar man ungefär 200 kronor om dagen. För ett par år sedan kunde man tjäna 1 500 kronor bara på att tigga, säger den yngre av dem.
Hon har tre barn, alla är hemma i Rumänien tillsammans med sin pappa.
– De går i skolan. Jag saknar dem jättemycket. Men jag måste samla pengar så att de ska kunna ha fina kläder i skolan.
Vill du inte ha ett jobb då?
– Jo, men jag kan inte få jobb. Jag har aldrig gått i skolan.
Jag frågar var i Uppsala hon bor. Hon skrattar och skakar på huvudet och nickar sedan åt Vlads håll.
– Det kan jag inte säga så att han hör.
Vlad Virgil är tillsammans med polisen Annika Svensson ute och letar upp illegala bosättningar. Häromveckan upptäckte de att femton personer sov under en av Fyrisåns broar. En lång rad med madrasser, högar av kläder och redskap för att laga mat fyllde hela utrymmet. Men ofta behöver de inte själva leta, eftersom markägare har blivit snabbare på att kontakta polisen och be om avhysning. Och Uppsala kommun har blivit rappare på att städa upp.
– Vi har bättre samverkan, det flyter på bättre än för något år sedan, säger Annika Svensson.
– Vi brukar ge dem något dygn att flytta på sig. I bästa fall behöver vi bara vara där en gång.
Läs mer: Så ska Uppsala gå vidare med tiggerifrågan
Både Annika Svensson och Vlad Virgil var med i den delegation från Uppsala kommun som förra hösten reste runt i Rumänien, en resa som också UNT följde med på och rapporterade från. Resans syfte var att knyta kontakter med rumänska myndigheter och att bilda sig en uppfattning om läget för romerna genom att besöka romska byar, hjälporganisationer och skolor.
Att socialtjänsten nu har anställt Vlad, som pratar rumänska och har koll på det rumänska samhället, förenklar arbetet väldigt mycket, säger Annika Svensson.
– Att få fler barnfamiljer att återvända hem så att barnen går i skolan är en jätteviktig del av kommunens arbete för den här gruppen. Sen så lärde vi oss i Rumänien att det bästa är om föräldrarna också stannar där, för då är chansen större att barnen verkligen går i skolan.
Ett barn som föddes alldeles för tidigt, ett annat barn som föddes med ett gravt handikapp och en man som dog. Det är några andra uppdrag som Vlad haft, och då han fått agera länk mellan Akademiska sjukhuset och rumänska myndigheter. Han har också involverats i fall där någon som tiggt blivit vittne till grova brott.
När vi är ute på stan plingar det till i Vlad Virgils telefon. Han har fått mejl från rumänska myndigheter, med bifogade dokument som visar att två barn har plats på en skola i Rumänien, tvärtemot vad föräldrarna sagt till honom. Det är så man måste jobba för att hjälpa på rätt sätt, säger han. Att inte lita på allt, utan dubbelkolla.
Vlad Virgil är projektanställd ett år. Om det blir förlängning är inte beslutat än.
Läs mer: Skolan ska hjälpa romerna ur fattigdomen – UNT på plats i tiggarnas hem
Läs mer: Byn där Uppsalas romer kommer från
Tillbaka på Dragarbrunnsgatan träffar vi på Mirabella Cantaragiu och Stanescu Maricel. I barnvagnen de styr sover tvåårige Ricardo i en tunn vinteroverall. Familjen bor på natthärbärget, men har fått veta genom Vlad Virgil att de måste åka tillbaka till Rumänien inom en vecka eftersom de varit här mer än de tre månader som är tillåtet för EU-migranter.
Familjen har en gång tidigare fått ekonomisk hjälp av Uppsala kommun att resa tillbaka, men nu vet de inte hur de ska lyckas ta sig hem.
– Vi har inte tillräckligt med pengar att åka till Rumänien. Tidigare kunde man få nästan 2 000 kronor om dagen på att tigga. Men inte längre, nu är det vanligare med några hundra kronor, säger Mirabella Cantaragiu och ser uppgiven ut.
Jag frågar henne varför hon tror att det är så. Hon rycker lite på axlarna.
– Kanske är ni svenskar trötta på att ge?