Stationshuset stod klart 1865 och året efter fick Knivsta sitt första järnvägsspår. Det är ett av de äldsta och bäst bevarade stationshusen i Sverige från denna tid.
– Stationshuset är den första byggnad som manifesterar järnvägssamhället Knivsta och har stor symbolisk och kulturhistorisk betydelse, säger Henrik Sandevärn, medlem i Knivsta hembygdsgille och länsombud för Svenska byggnadsvårdsföreningen.
Stationshuset stod klart 1865 och året efter fick Knivsta sitt första järnvägsspår.
– Det är unikt att vi har ett stationshus som är så gammalt. Det gäller även hela området med tjänstebostäder, godsmagasin och järnvägspark från 1800-talet.
Ett av Trafikverkets alternativ i den pågående fyrspårsutredningen är att lägga de två nya spåren längs nuvarande järnväg. Det är också det alternativ som enligt Knivsta kommun är bäst. Men det skulle innebära att huset måste flyttas, vilket vore förödande, anser arkitekten och konsthistorikern Henrik Sandevärn.
– Rent tekniskt är det möjligt att flytta hus. Men den unikt sammanhållna järnvägsmiljön skulle raseras och förintas om spåren dras intill nuvarande järnväg.
Han tycker att spåren ska dras väster om E4, men att de före Märsta ska anslutas till nuvarande järnväg i stället för att passera Arlanda.
Henrik Sandevärn, Knivsta hembygdsgille, har lagt ner hundratals arbetstimmar på att restaurera Knivstas gamla stationshus.
Henrik Sandevärn var projektledare när den slitna byggnaden åren 2015–2018 restaurerades och målades om med linoljefärg i den ursprungliga nyansen gulockra. Det omfattande arbetet utfördes för hand med ideellt stöd från Knivsta hembygdsgille och materialkostnader från husets ägarpar Matilda Hübinette och Simon Vikström, som 2015 startade en pub i lokalerna.
Eftersom Hübinette numera är partiledare för Knivsta.nu och kommunstyrelsens ordförande har hon anmält jäv i frågan om spårdragningen, något som UNT berättat tidigare.
Väggfasta bänkar från 1800-talet är en av flera detaljer som bevarats i det gamla stationshuset.
Byggnaden är q-märkt, vilket innebär att dess tidstypiska karaktär inte får förändras till det yttre. Invändigt kan det beskrivas som en slags historisk tidsresa med många detaljer från 1800- och 1900-talet, bland annat väggfasta bänkar, väggpaneler, biljettlucka och 1950-talets utropshögtalare.
Här såldes det tågbiljetter förr i tiden, men nu är det andra varor som saluförs.
Henrik Sandevärn tycker att det enda rimliga vore att länsstyrelsen ger hela området starkast möjliga skydd och att byggnaderna får ett klart och tydligt rivningsförbud.
– Det finns ingen liknande miljö kvar längs gamla stambanan mellan Stockholm och Uppsala. Området är ett minnesmärke från järnvägens pionjärtid i Sverige och borde snarast förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen.
Stationshuset har stått på samma plats sedan 1865. Men om några år kanske byggnaden måste flyttas.