”Vad fan får jag för pengarna?” Uttalandet från 2017 kostade dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, tidigare vd för Scania och Volkswagen, jobbet. Så var det också lite magstarkt att kontra en anklagelse om omfattande skatteplanering med en gubbsur uppstötning om skatteslöseri.
Men fler skattebetalare borde faktiskt ställa sig samma fråga som Östling. Inte minst boende i Uppsala och dess grannkommuner. För inte nog med att de skiftande majoriteterna gillar att beskatta sina väljare – inte minst Uppsala har en iögonfallande hög kommunalskatt, vilket togs upp på ledarplats (15/9) nyligen – man har inte alltid så bra ordning på pengarna man drar in. Medborgarnas pengar, vill säga.
UNT har skrivit om två fall där skojare och bedragare har utnyttjat regionens och kommunernas dåliga koll på sina pengar. Via Slöseriombudsmannen avslöjades nyligen (UNT 16/9) att Region Uppsala har betalat över 250 000 kronor till ett blufföretag. Det tog flera månader innan någon förstod att syna bluffen. Under tiden hann 13 låtsasfakturor skickas in till – och betalas! – av regionen.
Det tidigare fallet (UNT 8/7) handlade om hur ett litet annonsblad systematiskt kunde mjölka länets kommuner på pengar. Under tio års tid har en rad uppländska kommuner betalat sammanlagt tre miljoner kronor för att få ”annonsera” i ”tidningen”.
Citattecknen är på sin plats. För även om detta inte är ett solklart bedrägeri, är det på gränsen. Det man betalat för är små rader av text i ett register med en upplaga på 5000 exemplar. Reaktionen från dem som godkänt betalningarna är också talande:
”Jag känner mig dum och lurad”, säger till exempel en chef inom Uppsala kommun. Det är inte bara äldre som är ett tacksamt mål för nät- och telefonbedragarna.
Både bluffakturorna som skickats till Region Uppsala och de stora utbetalningarna över tid till annonsbladet avslöjades tack vare det arbete som Jens Nylander lägger ner. Nylander, tidigare mest känd som mannen bakom mp3-spelaren Jens of Sweden, har börjat bygga upp en databas över offentliga inköp. För närvarande omfattar databasen 55 miljoner fakturor.
Det som gör Nylanders arbete så unikt är att det går att spåra upp avvikelser bland fakturorna. Det är så man kan upptäcka kommuner och regioner som inte har koll på vilka de betalar och för vad.
Enligt Nylander är det tre saker som utmärker kommunerna – och som är mumma för bedragare: man prutar aldrig, avtal får löpa vidare och fakturor ifrågasätts sällan. Folkvalda och tjänstemän måste ta avslöjandena på allvar och se över sina rutiner. Det är ju inte deras, utan skattebetalarnas, pengar som rinner ut ur kommunerna och regionen.