Ekonomin, jobben, klimatet och tryggheten. Så ser ”fokusmålen” som det rödgröna styret slagit fast för Uppsala under mandatperioden ut. Redan när man läser målen ser man varför de är problematiska: de är för det första alldeles för luddiga, för det andra sådant som alla håller med om.
Vem vill inte att ekonomin ska vara god, att arbetsföra ska ha jobb, att kommunen gör sitt för att bidra till klimatarbetet och att det är tryggt och lugnt på stadens gator och torg? När de rödgröna nu presenterar sitt budgetförslag för nästa år saknas dessutom ett femte mål, som borde vara överordnat övriga fyra ”se så snälla och duktiga vi är”-mål: Effektivitet och sparsamhet med skattebetalarnas pengar.
Uppsala kallas ofta för långbänkarnas stad. Stora beslut tar mycket lång tid att fatta, om man alls når fram till något till slut. Men tyvärr skulle man lika gärna kunna kalla kommunen för skatteslösarnas stad.
Visserligen slås det i budgetförslaget fast, under målet Ekonomi, att ”Uppsala kommunkoncern har en välskött ekonomi och fortsätter att utveckla en effektiv förvaltning för att klara kommunens välfärdsuppdrag”. Men verkligheten är tyvärr långt bort från den torra byråkratprosan. Vidare står det att ”kommunen ska ge dem som bor, verkar och besöker Uppsala välfärdstjänster och service av god kvalitet”. Också det en sanning med modifikation.
För om det är någonting som utmärker Uppsala kommun är det bristande effektivitet och en oförmåga att leverera offentliga tjänster i nivå med de skatteintäkter man håvar in.
Med en effektivare hantering av skattemedlen skulle man antingen kunna sänka skatten, satsa mer på till exempel barnomsorg och skola eller genomföra en kombination av sänkt skatt och ökade satsningar.
Det är någonting som inte stämmer när till exempel Uppsala kommun satsar så lite på skolan, mätt i antal kronor per elev, i jämförelse med andra svenska kommuner. Trots gynnsam befolkningssammansättning, förhållandevis låg arbetslöshet och många år av synnerligen god ekonomisk utveckling, verkar resurserna saknas. Eller så är det den politiska viljan att prioritera som gör det. Detsamma kan sägas om till exempel förskolan och äldreomsorgen.
Samma visa med kommunalskatten. I jämförelse med de andra kommunerna i länet ligger Uppsala visserligen lågt, men om man tittar utanför länsgränsen blir bilden en annan. Jämför man med norrortskommuner i Stockholms län, som konkurrerar med Uppsala om att locka till sig nya, beskattningsbara, invånare ser det sämre ut. Samma sak om man tittar på städer som Lund, Linköping och Norrköping.
Trots det verkar det vara omöjligt för Uppsalas politiska styren, oavsett politisk färg, att ens tänka tanken att sänka skatten. Inte sedan den lokala alliansens första mandatperiod mellan 2006 och 2010 har skatten sänkts. Det är alltid fel läge: ”Inte nu, men sen. Kanske.” Och den enda anledningen till att dagens rödgröna styre inte höjer skatten ytterligare, även om man ska ha en ”välskött ekonomi” och ”utveckla en effektiv förvaltning” är för att man lovat Utvecklingspartiet detta.
Nej, den budget som lovar ordnad ekonomi är bara samma gamla vanliga ”allt till alla”-dokument. Där det går att sprätta iväg pengar både till det ena och det andra, men aldrig att verkligen prioritera på det som är viktigast – och samtidigt se över var i förvaltningen som alla pengar försvinner.
Uppsalaborna förtjänar en skattesänkning och ett styre som förstår och förmår att effektivisera. Men om de någonsin kommer att få det, det är en annan femma.