Det har gått över fem år sedan jag som nytillträdd politisk chefredaktör skrev min första text för UNT (10/12, 2018). Rubriken, "Att tänka fritt är större", var given. Inte för att det är fel att tänka "rätt" – utan en övertygelse om att man har rätt är det svårt att verka som ledarskribent. Men för att jag, som nämndes i texten, tror på högt i tak.
Sedan dess har det blivit många texter och en ständig dialog med er läsare. Det är svårt att föreställa sig mer engagerade läsare än UNT:s. I perioder har det kommit så många mejl, med både ris och ros, att jag inte hunnit svara alla. Ni har hälsat på stan och skickat brev. Till och med under den gångna veckan, när jag varit på politikerveckan i Visby, har vänliga UNT-läsare sagt hej. Kontakten med er läsare har varit det bästa.
Vissa ämnen har engagerat lite extra. De växande antalet kommunikatörer på kommunikationsstaben, och vad en kommun egentligen ska ägna sig åt, har varit en av de där frågorna. Att det politiska styret tidigare i år backade från planen att bygga en egen tv-studio för 15 miljoner var ett tecken på att man kände av just det engagemanget. Inte bara från oppositionspartierna, utan även från medborgarna.
Eftersom vi återkommande har riktat kritik mot att kommunikationsstaben växer, och att den har strävat efter att skapa en "attraktiv bild" av Uppsala, har det även inkommit repliker i retur från ansvariga tjänstemän. När det offentliggjordes att jag kommer sluta på UNT skojades det i sociala medier om att ryktet säger att det blir tårta till fredagsfikat på kommunikationsavdelningen "för att fira att du slutar". Roligt.
En annan debatt jag minns så här i sommartider var när nakenbadet i Fjällnora riskerade att stängas. Ansvarigt kommunalråd, en miljöpartist, menade att "barnfamiljer känner sig inte välkomna där vuxna människor går nakna". Han hävdade även att nakenbadet inte skulle vara "en allmänt accepterad miljö" (SVT, 16/6 2020). Det var fördomsfullt uttryckt, tyckte jag.
Nakenhet måste inte vara suspekt eller sexuellt laddat. Det kan betyda frihet, kort och gott. För barnfamiljer som för andra. Badet i Fjällnora har funnits i decennier, jag minns det från barndomen, och det är viktigt att det får finnas kvar. Också när prydhet är på modet.
Den hemska våldsvågen i höstas har förstås satt sig på minnet för lång tid. Apropå våld blev det stökigt under de så kallade påskkravallerna för två år sedan, kravallerna som uppstod i samband med Rasmus Paludans Koranbrännarturné. Min bok "Inget är heligt", om bland annat rätten att få häda, kom ut just då. Det blev därför en oväntat intensiv boklansering.
Tack vare fantastiska kollegor på den politiska redaktionen har det gått att få ihop tillvaron även när det har bränt till, när jobbet har varit så mycket mer än det dagliga skrivandet.
Rollen på UNT har också fått mig att upptäcka delar av Uppsala som jag inte har vuxit upp med. ”Politisk chefredaktör på tidningen mina föräldrar delade ut som nyanlända flyktingar” har det stått i min presentation på X. Jag känner mig mer hemma i Gottsunda och Gränby än på många andra platser. Just därför har det varit så lärorikt att få en inblick i det akademiska Uppsala. Vilken imponerande bredd och kunskap som finns samlad. När Uppsala universitets samhällsvetenskapliga fakultet utnämnde mig till hedersdoktor blev jag särskilt glad över att det i motiveringen stod att jag har "en uppfordrande kritisk distans till universitetet". Att välkomna kritik – oavsett om man håller med – är stort. Betydligt större än att bara applådera "rätt" tänkande.
Tack, verkligen tack, för allt under mina år här!