Ungefär så kan jag sammanfatta hur det känns att tillträda som politisk chefredaktör på UNT.
Det är en välskött ledarsida att få komma till, tack vare Håkan Holmberg och den övriga redaktionen. En sida som i frågor om mänskliga rättigheter och demokrati är pålitligt trygg och tydlig. Mycket kan man tycka lite si och lite så om, med det nämnda är inte vilka frågor som helst.
De idéer och tankar som låg bakom en ny liberal tidning i Uppsala 1890 känner jag mig väl hemma i. Liberalismens ständiga krockar med andra ideologier, inte minst konservatismen, är tidlös.
Det är också speciellt för mig att få jobba för den tidning som mina föräldrar en gång i tiden delade ut som nyanlända politiska flyktingar. De förföljdes på grund av fackligt engagemang, och tvingades till slut fly med oss barn över minfält i gränstrakterna mellan Turkiet och Syrien.
Vi kom till ett snötäckt Uppsala, till Körvelgatan i Årsta, vintern 1985. Till Olof Palmes paradis, som de vuxna såg det.
När vi gick i vårt första Förstamajtåg genom staden och upp mot slottet betonade de vuxna hur fantastiskt det var att polisen inte slog ner, arresterade eller sköt mot demonstranter. Tvärtom hjälpte svensk polis till med vägavspärrningar!
Än i dag går jag gärna och lyssnar på Förstamajtal.
När jag som barn vid något tillfälle följde med på föräldrarnas SFI-lektion (Svenska för invandrare) frågade jag lärarinnan om hon slår mina föräldrar med pekpinnen. Min storasyster, som hann gå en skolklass i Turkiet, hade berättat att det gick till så. SFI-lärarinnan svarade något i stil med ”men kära barn, så gör vi inte här!”
Vi hade kommit från ett våldsamt samhälle utan politisk frihet, till en demokrati.
Många minnen har jag även från Gottsunda där jag bodde (August Södermans väg) några år i tonåren i slutet av 1990-talet. Det fanns alltid en bröllopsfest att gå på, en kurdisk ringdans att hoppa in i, eller en ramadanfest - och ”värstingar” som blixtsnabbt studsade upp från sätet på bussen för att ge plats åt äldre som steg på.
På biblioteket i centrum kämpade jag på med läxorna och hittade böcker jag annars aldrig hade fått bläddra i.
I Gottsunda fick jag också rösta för första gången. Det kändes så stort, och det var stort. Valdagen kommer jag förmodligen alltid att se som en högtidsdag.
Åren i Gottsunda gjorde mig också mer bekant med hederskulturen, eftersom många kompisar drabbades av den. Min första tv-debatt, på SVT, kom att handla om just hedersförtryck. Fadime hade just skjutits ihjäl.
Det har runnit mycket vatten under broarna över Fyrisån sedan dess. En del debatter – som den om hedersförtrycket – har gått framåt, andra har det inte.
Det är alltid lite nervöst att börja ett nytt jobb, men en sak jag inte är rädd för är att sakna ämnen att skriva om. Nästa år är det Europaparlamentsval, utvecklingen i Europa och i vår övriga omvärld är något som denna ledarsida alltjämt håller ögonen på.
Här hemma är regeringsförhandlingarna i full gång, och kanske får vi en mittenregering som påminner om det nya styret här i Uppsala. Hur ska det gå för nya samarbeten, är alliansen redan begraven? Vad händer med Sverigedemokraterna om Uppsalabon Paula Bieler tar över partiet? Och hur påverkas spelplanen om Kristdemokraternas Ebba Busch Thor får en rejäl medvind?
I veckan har det som bekant stormat kring Centerpartiet i Uppsala och Stefan Hanna. En av flera personer med erfarenhet från partiets Uppsala-distrikt som jag varit i kontakt med de senaste dagarna påpekade klokt att det här inte var några nyheter för partistyrelsen. Konflikten är flera år gammal. Varför agerade partiledningen först nu, och efter ännu ett val, om man nu såg Hannas ledarstil som problematisk?
Jag ser fram emot att få skrapa lite på ytan, både här och var. Det kommer inte alltid bli ros när jag skriver, och jag är knappast känd för att låta bli känsliga ämnen. Men jag tror som sagt på högt i tak.
Att tänka fritt är i regel större.