För många år sedan blev jag stoppad av en amerikansk turist på Dragarbrunnsgatan. Han frågade efter vägen till ”the Linne museum” och jag blev lite ställd. Linnés Hammarby finns ju inte på promenadavstånd. Men hur är det med trädgården där borta vid Svartbäcksgatan? Vad finns där och är det i så fall öppet? Jag viftade lite vagt åt nordväst, möjligen sade jag någonting om ”wooden plank”.
Det gröna planket som löper längs Linnégatan och Svartbäcksgatan skulle kunna dölja ett militärt mobiliseringsförråd av något slag. Men innanmätet är alltså platsen där Sveriges främsta vetenskapsman verkade och undervisade. Han skapade här en av världens förnämsta trädgårdar med tusentals växter, planterade i en viss ordning för att kunna visa sitt helt banbrytande sexualsystem.
Trädgården är i dag rekonstruerad efter Linnés ursprungliga plan från 1745 och alltså gömd bakom hundratals meter plank. ”Kanske Uppsalas mest onödiga konstruktion”, skriver UNT Kulturs Jonas Kihlander i en krönika (28/3) och det är förstås bara att hålla med.
Det har satsats stora belopp på att göra centrala Uppsala attraktivt och trivsamt. Årummet, Stora torget, gågatan och den så kallade paradgatan i Carolinabacken är några exempel. Men varför missas hela tiden de lägst hängande frukterna, där man utan grävmaskiner och stora kostnader i en handvändning skulle kunna göra Uppsala mer välkomnande och mysigt?
Fler exempel från UNT: ”Stadens finrum fylls med parkerad plåt”, konstaterade ledarsidans krönikör Kersti Kollberg (11/2). S:t Eriks torg, mellan Domkyrkan och Saluhallen, tycks för alltid vara avsedd för en bilparkering. ”Få platser i Uppsala är mer försummade än detta torg som ligger mitt i hjärtat av staden, i skuggan av … historiska byggnader”, skriver hon.
Kullerstenarna utgör platsen för legenden om Erik den helige, att blodet från hans avrättning sägs ha skapat S:t Eriks källa, ännu i dag belägen intill Upplandsmuséet. Vad vill Uppsala kommun lyfta fram från denna centrala och historiska plats? Jo, att det minsann finns laddstolpar!
Apropå Årummet – Fyrisån är pulsådern genom Uppsala och vattnet har gjorts tillgängligt för betydligt fler genom bryggor, bänkar, promenadstråk och cykelbanor. Det gäller i norr och i söder och även genom centrala stan. ”Kommunens förvaltningar har bidragit med sina paradrätter och konstnärerna med kryddan”, sade stadsträdgårdsmästaren Karin Åkerblom när hon 2006 tog emot UNT:s stadsmiljöpris för Årummet.
Finns det ett avbrott i vandringen längs strandkanten är det vid Nybron, mitt i stan. Först den allestädes närvarande grillkiosken, sedan en liknande byggnad med toaletter. ”Elefanten i (Å)rummet”, kallades Nybrogrillen av UNT Kulturs Göran Sterner (16/2). ”Otymplig och charmlös tillåts den år efter år förfula miljön vid Nybron”.
Han fick rejält mothugg, berättade han i en uppföljande text (18/2), kallades ”växtätare” av grillentusiaster, trots att det var höljet och inte innehållet han kritiserade.
Smaken är olika. En djupt mänsklig egenskap är också vanans makt, att det ska förbli som det har varit. Vi Uppsalabor vet hur man tar sig fram och vart man ska ta vägen när behoven sätter in. Men hur är det för tillfälliga besökare, eller för de 4 000-5 000 nya Uppsalabor som tillkommer varje år? Är de betjänta av ännu en omgörning av en affärsgata som lika gärna kunde ligga i Örebro, Västerås eller Gävle?
När man vill se det unika Uppsala, med historiens vingslag och den uppländska naturen, så möts man av plank, parkering och pommes frites. Uppsalapolitikerna talar om spårvägsprojekt och att göra om hela miljön kring Slottet. De gillar verkligen inte lågt hängande frukter.