Grinden är i alla fall fin ...
Linnéträdgården har alltsedan den anlades av teateraktuella allkonstnären Olof Rudbeck misshandlats i omgångar, brunnit ned, tvingats agera ”vanlig” park, bommats helt.
Men den har också varit en Uppsalajuvel. Först under Linné själv i mitten av 1700-talet, och sedan efter att den väcktes till liv igen av Svenska Linnésällskapet 1917.
Men, varför omgärdas parken av ett grönt, inte alls särskilt skönt, utan snarare stumt och fientligt, plank? Det kan verka lite yrvaket att notera detta, det var inte i går det uppfördes. Det är likväl en yrvakenhet som drabbar mig varje vår när solens strålar smeker staden både med- och mothårs. Svartbäcksgatan är en pulsåder i stadskroppen, ett klassiskt flanörstråk, men det där planket som så effektivt utestänger nyfikna blickar i oskyldig jakt på fägring och flor är kanske Uppsalas mest onödiga konstruktion.
Visst, på Linnés tid befolkades trädgården av allt från svassande påfåglar till prilliga apor (och enligt uppgift en tam men ganska busig tvättbjörn), så under vissa perioder kanske det var ett nödvändigt ont att inte bara ha ett staket, utan till och med en massiv plankvägg.
I mitten finns förvisso en järngrind, ”Porta magna”, som varit på plats sedan 1967 varigenom man får en skymt av prakten. Frågan är varför inte hela trädgården kan omgärdas av ett smidigt smidesstaket? I alla fall längs Svartbäcksgatan (likt Botan). Så att såväl vi som bor i staden som de som är på tillfälligt besök kan njuta av trädgårdens tilltalande närvaro. Och det lär knappast vara negativt för besökssiffrorna, om förvaltaren Uppsala universitet nu är intresserad av sådant.
Ett smidesstaket, ungefär som på framsidan av Botan, vore inte det något? frågar sig krönikören.
Just nu ser det i alla fall alltför sorgligt ut. Det kunde lika gärna vara en byggkrater eller skrotbilstomt som gömmer sig bakom det ståndaktiga, höga, planket. De flesta normalt funtade förbipasserande tittar åt ett annat håll för att inte bli deprimerade.
Men det blir nog som varje år, en stilla (och sedan stegrande) irritation som ändå lägger sig efter hand och man traskar vidare i livet. Men med en naggande känsla av att här gör sig staden sig själv en otjänst.