I UNT:s serie "Hemlös i Uppsala" får vi följa kvinnor som lever i hemlöshet. Många har genom åren hamnat snett och mellan stolarna, och den svenska narkotikapolitiken präglades länge av straff, stigmatisering och moralism. I dag vet vi bättre.
Utöver de ungefär 180 hemlösa i Uppsala är, enligt Stadsmissionen, unga kvinnor en växande grupp utan bostad. Många av dem är fast i missbruk. Som Eva, som missbrukar amfetamin och hasch, och som hämtar rena sprutor på sprutbytet i Boländerna (12/11). Eller som Sanne, som lider av anorexi och psykisk ohälsa, men som 21 gånger stängdes av från psykiatrin för att hon är fast i drogmissbruk (13/11). Hon hamnade därefter på gatan där hon utsattes för övergrepp, och är fortfarande i missbruk.
Klara Holmgren, kurator på Sprutbytet i Boländerna, berättar för UNT att de yngre hon möter "har mött en sjukvård som är mer öppen i sin attityd till psykisk ohälsa och beroendeproblematik i jämförelse med den gamla psykiatrivården". Hon påpekar även att "harm reduction", skadebegränsning, är ett allt vanligare arbetssätt inom beroendevården.
Den svenska narkotikapolitikens historia beskrivs väl av journalisten Johan Wicklén i "Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket" (Volante). Från höger till vänster var politiker överens om att Sverige som narkotikapolitisk "stormakt" skulle "kriga" för ett narkotikafritt samhälle. 1993 höjdes maxstraffet för eget bruk till sex månaders fängelse. Dåvarande socialminister i den borgerliga Bildt-regeringen, Folkpartiets Bengt Westerberg, var pådrivande i "kriget".
Utomlands hade en helt annan trend börjat. Världshälsoorganisationen rekommenderade på 1990-talet att man skulle dela ut rena sprutor till narkomaner. Allt fler EU-länder gick över till mer av skadereducering och vård. Trots en förfärande narkotikadödlighet dröjde det ända till 2006 med svensk lagstiftning som tillät sprutbyten. Fram till för bara några år sedan kunde kommunpolitiker stoppa sprutbytesetableringar.
Senfärdigheten har drabbat människor.
Som Anders Printz, särskild utredare för samsjuklighetsutredningen om psykiatrin och missbruksvården, beskriver det är problemet att "vi har sett på missbruk som ett beteende" (13/11). Sjuka människor kan inte ta sig i kragen, hur hårda straff de än hotas med.
De yngre bostadslösa missbrukarna i Uppsala saknar förstås inte problem, men de slipper åtminstone den gamla dogmatiska och inhumana narkotikapolitiken.