Det har inte spelat någon roll om Uppsala har haft en rödgrön eller en borgerlig majoritet – eller om det som senaste mandatperioden varit ett mittenstyre – misshushållningen i den kommunala ekonomin har varit konstant.
Trots att det, med undantag för finanskrisen, varit goda år, ett slags vår tids rekordår, har Uppsala haft en relativt hög kommunalskatt och en likaledes relativt illa fungerande offentlig service. Gemensamt för de skiftande politiska majoriteterna har varit att de inte har velat eller orkat ta itu med kommunens ineffektiva hantering av skattemedel (detta ska inte förväxlas med de kommunala budgetarnas ”effektiviseringskrav”, som ju i allt väsentligt bara är nyspråk för besparing).
Det är mot den bakgrunden man måste se den budget för 2023 som Uppsalas kommunfullmäktige nu har fattat beslut om.
Skolsatsningen är historiskt stor. I alla andra lägen skulle en ökning av grundbeloppet till grundskolan med 6,6 procent (efter ”effektiviseringar”) uppfattas som en jättesatsning, men i praktiken kommer det ändå krävas besparingar av skolorna. Det ökade anslaget kommer inte att kunna täcka både löneökningar och de ökade kostnader för el, uppvärmning, mat och så vidare som följer av inflationen.
Följden blir kännbara neddragningar för elever och personal. Rektorer från både låg- och mellanstadieskolor och högstadieskolor har tidigare på debattplats flaggat för konsekvenserna av ett, enligt dem, för lågt resurstillskott. Det lär också bli mindre pengar per elev och till UNT varnar flera tillfrågade rektorer att det kan bli risk för uppsägningar.
Men det hade knappast varit möjligt att avsätta särskilt mycket mer resurser till skolan, som förutsättningarna för kommunen ser ut. Det finns ingen luft i den kommunala ekonomin, inget manöverutrymme. Det är lika orimligt att höja en redan hög kommunalskatt som att skära mer i annan verksamhet.
Skulden för detta faller tungt på tidigare politiska majoriteter. Varför sänkte till exempel inte alliansen skatten för drygt tio år sedan, när man på sin budgetpressträff skröt om att man hade Sveriges kanske starkaste kommunekonomi? I så fall hade det kanske nu i kristid varit möjligt, om än inte önskvärt, att höja skatten för att öka intäkterna. Om någon av Uppsalas skiftande majoriteter hade lyckats leverera välfärd i paritet med skatteintäkterna, kanske det hade funnits ytterligare utrymme för besparingar som frigjort resurser till skolan.
Men nu är det för sent att göra decennier av politisk tvehågsenhet ogjord – och det är Uppsalas elever som får betala priset.