Dagböcker
Ulf Lundell
Vardagar 10 & 11
Wahlström & Widstrand
Att läsa Ulf Lundells "Vardagar" är som att äta lunch med en kompis som man inte har träffat på ett år, höra vad han haft för sig sedan sist och vad han tycker om allt som händer och sker i världen.
Några exempel: Lundell har följt och uppskattat den danska tv-serien "Huset". Han har strömmat Martin Scorseses mastodontfilm "Killers of the flower moon" och delat upp den på tre kvällar. Hans "svärfar" har blivit jubeldoktor vid Uppsala universitet. Själv har han haft något slags böld. Han har räknat döda i Gaza, i Ukraina och i gängkrigets Sverige. "Tiderna är mycket deprimerande", slår han fast.
Allteftersom lunchen fortlöper minns man varför man träffar kompisen så sällan. Han är självupptagen. Ställer inga frågor. Och det är samma gnäll som förra året. Kort sagt går Lundell på repeat.
Och jag märker hur jag själv riskerar att låta som en skiva som har hakat upp sig när jag ska skriva något om "Vardagar".
Sanningen är den att jag inte har något nytt att säga, åsikterna är slut. Jag har tidigare moraliserat och spekulerat, uppmanat honom att ta helg och slagit fast att botten i Lundell också är botten i svenskarna.
Efter att ha läst årets volymer fattar jag därför ett redaktörsbeslut. Det är dags att UNT slutar recensera "Vardagar". Eller åtminstone tar en paus. I en tid med krympande utrymme för bokrecensioner finns det inget som motiverar att vi årligen ger dem plats.
"Vardagar" når sina trogna läsare ändå.