Dagböcker
Ulf Lundell
Vardagar 8 och 9
Wahlström & Widstrand
I nio tjocka volymer har Ulf Lundell odlat sin bitterhet och sitt missnöje över Sverige, världen och det egna livets nedförsbacke, trots att han måste vara en av vårt lands mest privilegierade personer.
Jag har länge kritiserat hans sociala medier-flöde i bokform efter bästa förmåga, men nu ger jag upp. Aldrig att jag skulle kalla "Vardagar" för "viktiga tidsdokument", men i de senaste volymerna börjar Ulf Lundells vresiga stämma slutligen eka av rösterna från miljontals svenska kök. Jag menar, vem har det senaste året inte suttit vid köksbordet och muttrat att Sverige är på väg åt helvete. Över politikernas svek, pamparnas girighet, tidningarnas dravel, kändishysterin, lättkränktheten och inte att förglömma – vädret.
Vad var det nu Gunnar Ekelöf skrev? Det som är botten i Ulf Lundell är botten också i svenskarna.
Jämte Ulf Lundell är och förblir döden huvudperson i "Vardagar". Lundell räknar döda i gängkonflikternas Sverige och i krigets Ukraina, likaså "rippar" han generationskamrater som Jeff Beck och David Crosby – och "Det Goda Sverige". För varje person som rippas tycks Lundell röra sig framåt i kön.
Jag, en enkel kritiker, kan inte sätta punkt för "Vardagar"; det kan blott döden. Och på så sätt hyllar ändå Ulf Lundell livet med sina dagböcker. Livet är likväl värt att uthärda, trots att allt är nattsvart och man snart ska dö, ens unga flickvän är dyr i drift, bilen strular och man inte är representerad i "Svensk poesi".