Fatima ler när hon ser oss och sträcker fram ena handen. Den andra vilar på den nio månader stora magen. Vi befinner oss på ett vandrarhem i Uppsala som kommunen hyr sängplatser av för att husera bostadslösa familjer som inte har någonstans att ta vägen. Som UNT rapporterat tidigare har kommunens utgifter för den här typen av akutboende ökat rejält. I fjol lade man över tio miljoner på vandrarhemskostnader för bostadslösa, vilket är en dubblering jämfört med året innan.
Fatima, som egentligen heter något annat, bor på ett av dessa vandrarhem sedan en månad tillbaka tillsammans med sin treårige son. Vi är här för att höra om hennes boendesituation, men hinner knappt hälsa förrän en kvinna ur personalen avbryter oss. Kvinnan vill veta vilka vi är och varför vi vill prata med Fatima.
– De vill inte att vi ska prata med människor som inte bor här, säger Fatima och suckar.
Efter en del diskussion blir vi till slut lämnade i fred.
– De är rädda för att vi ska berätta hur det är här. De skriker på oss om vi ifrågasätter något, säger Fatima när vi stängt dörren till hennes rum.
LÄS MER: "Vi har ingen skyldighet att ge alla människor en bostad"
ENKÄT: Tyck till om bostadsfrågan
KRÖNIKA: Bälinge?? Varför??
KRÖNIKA: Tänk efter före spadtaget
Hon sätter sig på sängkanten med sin treåring bredvid. Det är en våningssäng som tar upp i stort sett hela rummet.
– Tidigare bodde jag och min son tillsammans med sex andra personer men jag ska föda i nästa vecka och har sagt att det inte fungerar att bo tillsammans med så många. Rummet har bara ett litet fönster så luften blir jättedålig och min son har astma, säger hon och fortsätter.
– Det här rummet är bättre men jag är för stor för att ta mig upp i den övre sängen och jag vill inte att min son ska sova i den. Han är så liten att jag är rädd för att han ska trilla ner, därför sover vi båda här nere.
Fatima förväntas föda kommande vecka. Hur hon ska hantera boendesituationen då vet hon inte:
– Jag har inte hittat någon bostad och kommunen säger att de inte kan hjälpa mig och inte vandrarhemmet heller. Vart ska mitt nyfödda barn ta vägen? Ska bebisen sova under sängen?
Plötsligt knackar det på dörren. Fatima rycker till, orolig för att det är personalen men det visar sig var en annan kvinna som också bor på vandrarhemmet. Kvinnan som heter Ayaan Ali, undrar om hon kan få prata med oss och visar oss till ett annat rum som hon och hennes barn delar tillsammans med två andra familjer. På golvet precis innanför dörren in till rummet sitter en äldre kvinna och ber. Vi får försiktigt tränga oss förbi henne för att kunna komma in.
– Min dotter sover här uppe medan jag och min son får dela på den undre bädden. Barnen mår jättedåligt och kan inte sova tillräckligt. , säger Ayaan Ali och pekar på en våningssäng.
Uppsala kommun betalar 200 kronor per bädd och natt till detta vandrarhem, vilket ligger i linje med övriga vandrarhem i stan som man har avtal med. Månadskostnaden landar enligt kommunen runt 10 000-30 000 kronor för ett rum. Tanken med vandrarhem är att det ska vara en tillfällig, akut lösning tills familjerna hittat ett annat boende, men några blir kvar så länge som ett år. Ayaan Ali är en av dem.
– Det känns som ett straff. Att vi inte är värda någonting och att ingen bryr sig om barnen. Jag har flyttat runt en massa både i och utanför Uppsala, men nu har jag inte fått tag på något boende.
Varför flyttar du inte till en annan kommun?
– Det är inte lätt att flytta till en annan kommun när man har små barn och inte har egen inkomst.
Innan vi lämnar vandrarhemmet träffar vi en tredje familj - ett föräldrapar med två söner. På en av våningssängarna i deras rum ligger den yngsta sonen – ettåriga Bekam. Han har opsismodysplasi. Det är en sjukdom som drabbar färre än en på miljonen och som bland annat omfattar kortvuxenhet, missbildningar av skalle och ansikte samt allvarligt hjärtfel och andningssvikt.
– Vi bodde i Ljusdal innan men kom till Uppsala i slutet på december. Enda anledningen till att vi flyttade hit var för att Bekam måste ha specialistvård vid Akademiska sjukhuset, säger Tesfahiwet Gebretnsae.
De första två månaderna hyrde familjen ett rum i vad de trodde var andrahand, men som visade sig vara tredjehand. Personen som hyrde ut åt dem hade begått kontraktsbrott vilket gjorde att familjen blev utkastade. Sedan dess har de bott på vandrarhemmet som Uppsala kommuns boendeenhet ordnat vilket enligt Tesfahiwet Gebretnsae fungerar dåligt då Bekams diagnos även innebär att han är infektionsbenägen.
– Sist han blev förkyld fick han ligga åtta dagar med intensivvård. Vi kan inte ta ut honom utanför det här rummet på dagarna och kvällarna för att det är så mycket folk. Många är sjuka och det är smutsigt. Vi får vänta till det blir natt och ta ut honom då för att han inte bara ska vara instängd i det här rummet, säger Tesfahiwet Gebretnsae.
Han tar fram en bunt papper. Det är tre läkarintyg samt ett brev från socialsekreterare vid Ljusdal kommun daterat den 20 december 2016 där de skriver om familjens behov av att bo i Uppsala på grund av att Bekam behöver specialistvård vid Akademiska sjukhuset. Socialsekreterarna beskriver även hur båda Bekams föräldrar tvingats vara på sjukhuset under långa perioder med honom och att de inte har något socialt nätverk, vilket gjort att deras andra son som är sju år tvingats följa med till sjukhuset och därmed missat nästan en hel termins skolgång.
– Det finns inget boende för oss att få tag på. Jag har sökt på Blocket men antingen säger de nej när jag berättar att vi har barn, eller så vill de veta min inkomst, säger han och fortsätter:
– Min fru är föräldraledig och jag har inte kunnat plugga eller söka jobb sedan Bekam föddes för att vi har varit tvungna att vara så mycket på sjukhuset, säger Tesfahiwet Gebretnsae.
Han avbryts. Kvinnan ur personalen som tidigare pratat med oss kommer in och räcker fram en mobil till mig. På andra sidan luren är en av personerna som äger och driver vandrarhemmet. Ägaren vill veta vem vi har pratat med, vad vi har pratat om och hur vi har blivit kontaktade av de boende. När jag svarar att de jag pratat med har skydd av meddelarfriheten och att jag därmed inte kan berätta det samt frågar varför hen vill veta svarar ägaren att jag åtminstone borde kunna säga hur jag blivit kontaktad. Ägaren säger också att vi inte får skriva om vandrarhemmet och hotar med att anmäla oss om vi gör det. Sedan slänger hen på luren. Vi packar ihop våra grejer och föreslår för familjerna att vi ska höras via telefon.
– Det låter bra. De som driver det här vill inte att vi pratar med er, varför förstår jag inte, säger Tesfahiwet Gebretnsae.
TYCK TILL OM BOSTADSFRÅGAN!
Hjälp oss på UNT genom att fylla i formuläret om bostadssituationen här nedan.