Som mest satt omkring 300 tiggare på Uppsalas gator. I dag är bara drygt tio kvar.
Svar just nu
– Det var ju en helt annan tid, säger Erik Hansson, kulturgeograf vid Uppsala universitet.
Han pratar om åren i början och mitten av 2010-talet när det satt tiggare utanför nästan varenda butik i Sverige. Säkert kommer många ihåg de starka känslor detta väckte och den livliga debatt som följde. I Uppsala satt det cirka 300 hitresta tiggare åren 2014-2015.
Såhär i backspegeln var det en väldigt specifik tid.
– Det fanns ju en genuin förvirring. Både hur vi som individer skulle hantera de tiggande EU-medborgarna och hur kommuner och staten skulle agera.
Och frågan kom att få stora politiska konsekvenser – mer än vad som tidigare uppmärksammats. Det konstaterar Erik Hansson i sin nya studie, som bygger på bland annat cirka 1 300 medieartiklar från åren 2014-2016, ett 50-tal djupintervjuer, massor av inlägg i sociala medier samt en rad statliga rapporter och politiska dokument.
Erik Hansson blev intresserad av tiggerifrågan eftersom den väckte så starka känslor, inte minst hos honom själv. "Genom sin blotta existens tvingar tiggaren människor som går förbi att fatta moraliska beslut om att hjälpa en främling eller inte."
Han påpekar att det enda parti som kom med politiska förslag i frågan var Sverigedemokraterna. I riksdagsvalet 2014 mer än fördubblade SD sina röster och landade på 12,9 procent.
– Dessa framgångar berodde till stor del på att partiet var det enda parti som kom med någon slags övertygande lösning. Det hade aktiva kampanjer, sa rösta på oss så förbjuder vi tiggeriet. Övriga partier tog inget ansvar alls för se och agera på de systemfel i välfärdssamhället som blev tydligt med tiggeriet, säger Erik Hansson.
Vilka slags systemfel?
– Att det finns luckor i systemet som även gäller svenska medborgare. När man diskuterade att hjälpa tiggarna med bostäder kom motargumentet att hemlösa svenska medborgare inte har någon garanti till det. Fattiga svenskar syns inte på samma sätt som tiggarna – men de finns ju, vilket blev tydligare i debatten om tiggeriet.
Vad skulle de andra partierna kunnat föreslå?
– Man hade kunnat behandla tiggarna som en del av befolkningen och låta dem ta del av politiska program på arbets- och bostadsmarknaden. En vänsterlösning hade kunnat vara att erbjuda bostäder, medan en högerlösning kunnat vara att underlätta anställningar för enkla jobb. Eller att föreslå tiggeriförbud. Men det var ju en tid när det var väldigt viktigt att distansera sig från SD, man ville inte ligga för nära dem i politiken.
De första tiggarna kom till Sverige 2009-2010.
Det som den dåvarande regeringen gjorde – i stället för att presentera politiska förslag – var att tillsätta en nationell samordnare som skulle se över befintlig lagstiftning. Det var olyckligt eftersom det brådskade, säger Erik Hansson.
– Individer tog saken i egna händer och började bränna ner EU-migranters bosättningar. Samhället förlorade lite av kontrollen. Och regeringen sköt över frågan till kommunerna, sa att de fick lösa problemen som de ville, vilket gjorde att det blev totalt ojämlikt.
För tio år sedan kunde den som tiggde få flera tusen kronor om dagen. Nu handlar det snarare om några hundralappar, enligt de tiggare i Uppsala som UNT tidigare pratat med.
Erik Hansson har forskat på olika aspekter av tiggerifrågan i tio år. Det som gjorde honom så nyfiken på ämnet var de känslor som väcktes både hos honom själv och andra när det plötsligt satt människor och tiggde, mitt i vårt välstånd.
– Frågan triggade igång så starka känslor hos alla – oavsett om man såg tiggaren som offer eller förövare. Den där gemensamma ångestkänslan intresserade mig.
Varför väcker tiggare ångest?
– En grundläggande förmåga hos oss människor är att föreställa sig andra människors känslor. Och när någon riktar sig mot dig, som en tiggare gör, måste man fatta ett moraliskt beslut: ska man ge och i så fall hur mycket? Även om man väljer att ignorera personen har man tvingats fatta ett beslut.
Tiggerifrågan kom att delvis flätas samman med flyktingvågen 2015. Bägge frågorna födde en hätsk debatt om vilka skyldigheter vi har när människor behöver hjälp.
Frågan om tiggeriet kom också att delvis flätas samman med en annan stor fråga: flyktingkrisen 2015. Den aktualiserade samma frågeställning: vilka skyldigheter har vi när människor ber om hjälp?
– När jag gjorde intervjuer under den här tiden var det många som buntade ihop tiggare och flyktingar som "en massa etniska andra" som var i nöd och ville ha något från oss.
Kring 2017 ebbade flyktingvågen ut. Samtidigt gav vi inte längre lika mycket till tiggare, vilket gjorde att färre kom hit – en trend som förstärktes av pandemin.
Frågan om tiggare och flyktingar har klara likheter med just pandemin, menar Erik Hansson: De dominerar tidsandan.
– Det upptog allt och alla väldigt intensivt under en tid och nu vill ingen prata och tänka på det. Vi har gått vidare. Nu är det gängkriminalitet och skjutningar som står i fokus. Frågan är vilka frågor som kommer i framtiden.