Videon är inte längre tillgänglig
Som reporter går man ibland ut på stan för att fråga om folks åsikter i olika frågor. Rätt så ofta får människor, fullt förståeligt, fundera ett tag över vad de egentligen tycker.
Men inte när det handlar om tiggeri. Att ämnet väcker många tankar och känslor blir uppenbart när vi tar en sväng på gågatan. Ingen står svarslös – tvärtom.
Vad är det som gör att frågan om tiggeri berör oss så starkt?
Erik Hansson, doktorand i kulturgeografi på Uppsala universitet, blev så nyfiken på svaret att han forskat i ämnet. Han menar att vi svenskar är så ovana vid att möta uppenbar fattigdom att det uppstår en moralisk förvirring. Under de djupintervjuer med 30 stockholmare som han gjorde våren 2014 blev det tydligt att tiggeriet hotar vår bild av Sverige som den bästa platsen i världen, en plats där ingen ska behöva tigga.
– Vi känner att vi har utrotat fattigdomen genom vårt välfärdsbygge och att vi inte riktigt förtjänar det här. Det finns en känsla av att vi inte ska behöva hjälpa en främling som ber om hjälp eftersom vi betalar höga skatter. Vi har outsourcat det personliga ansvaret till staten, säger han.
Ja, det svenska samhället bygger till stor del på att staten tar hand om sociala orättvisor. Men de bedjande ögonen vädjar inte till staten, utan till dig och mig som enskilda medborgare. Plötsligt tvingas vi fatta moraliska beslut som vi aldrig tidigare behövt. Beslut som vi dessutom inte kan förutse följderna av – vi har ju ingen garanti för var pengarna går eller om det ens är bra att ge.
– Grundkänslan hos alla jag intervjuade var villrådighet och starkt obehag i mötet med tiggare, säger Erik Hansson.
Men hur vi väljer att agera tycks inte ha något att göra med vare sig ålder, kön, ursprung, klasstillhörighet eller partipolitisk tillhörighet. I alla fall inte i Erik Hanssons studie.
Han upptäckte också att vi som bor i Sverige har tydliga åsikter om hur en tiggare bör vara. Tiggaren ska vara tacksam för eventuell hjälp och får inte ha några preferenser i att hellre vilja ha pengar än mat, till exempel. Dessutom ska tiggaren helst vara glad, för att lite likt en säljare erbjuda god stämning och minska ångesten hos den som ska hjälpa.
– Och så finns en uppfattning om att man ska befinna sig på svältens rand för att göra något så vedervärdigt som att tigga. Har du en mobiltelefon till exempel är du inte i det tillståndet.
Det har gått omkring fem år sedan de första hemlösa EU-migranterna dök upp på Uppsalas gator. Erik Hansson ser hur det skapats en polarisering, där både insamlingar till tiggarna och hatet mot tiggarna ökar. Medan majoriteten i mitten börjar bli avtrubbade.
– Det går inte att följa tiggarnas uppmaningar varje gång och därför stänger vi av litegrann. De blir en del av den fysiska miljön som det blir lättare att gå förbi, säger han.
Kan avtrubbningen leda till att vi blir mindre solidariska också gentemot andra grupper i samhället?
– Ja absolut, den risken finns. Men å andra sidan kanske vi aldrig har varit så empatiska som vi trott eftersom vi tidigare inte behövt se sociala ojämlikheter och ta moralisk ställning på det här sättet.
På samma sätt som vi svenskar håller på att anpassa oss till tiggeriet har tiggarna anpassat sig till oss, enligt Erik Hansson. Att en del tiggare nu börjat sälja exempelvis tidningar är en anpassning, eftersom många hellre ger till någon som inte passivt bara tigger. Tiggarna sitter heller inte längre i böneställning, som vissa gjorde i början.
Men vad är lösningen på problemet? De upplänningar som UNT träffar på stan är eniga om att den på något sätt finns i Rumänien, varifrån många av tiggarna kommer. Erik Hansson har också svårt att se hur det svenska samhället skulle kunna lösa problemet. Eftersom de är utländska medborgare finns inga bostäder eller sociala skyddsnät att erbjuda – i så fall faller hela idén om medborgarskap, vilket är grunden till vårt välfärdssamhälle.
– Det går inte att lösa problemet på klassiskt svenskt sätt, alltså att slippa se de som är fattiga. Hela den här situationen visar de moraliska baksidorna med vårt samhällsbygge: det är inte till för alla.