Så ska Uppsala gå vidare i tiggerifrågan

Vilken hjälp finns att få för fattiga i Rumänien? Kan Uppsala knyta kontakter med rumänska myndigheter och hjälporganisationer? Hur ska Uppsala hantera tiggeriet?

Med frågor som dessa reste en Uppsaladelegation till Rumänien en vecka i slutet av oktober. Under fem hektiska dagar besökte delegationen romska byar, myndigheter, biståndsprojekt och hjälporganisationer i de områden varifrån många av de som tigger i Uppsala kommer.

Nu i veckan kommer delegationen att träffas och diskutera resan. Senare i höst ska socialnämnden få information om resan för att kunna fatta beslut i Uppsalas framtida arbete med tiggeriet.

UNT har frågat deltagarna i delegationen redan nu om deras intryck – och hur de tycker att Uppsala ska jobba vidare med frågan.

LÄS MER: Byn där Uppsalas tiggare kommer från

LÄS MER: Skolan ska hjälpa romerna ur fattigdomen

Annika Svensson, polis i Uppsala med särskild inriktning mot frågan:

”Det jag hört generellt i Sverige från de som tigger är att man inte får någon hjälp i Rumänien, att alla EU-pengar försnillas och att det inte finns några jobb. Men i Rumänien fick jag en annan bild. Jag blev positivt överraskad över att det finns så mycket engagemang i kommunerna och i frivilligorganisationer att inkludera romerna. Jag kände att man på många håll jobbar hårt på att försöka hjälpa.

Nu har vi fått kontaktuppgifter och kan kontakta personer i olika byar och städer så att människor kan få hjälp om de är på väg hem. Och det finns intresse från Rumänien att samarbeta med oss i Sverige, det var tydligt.

Jag upplevde att barnen var gladare i Rumänien än de rumänska barn som jag ser här i Uppsala. Där hade de den där barnglädjen i ögonen, medan de här i Uppsala är mer stillsamma och tillknäppta. Så även om föräldrarna är borta eller om det är fattigare i Rumänien så verkar barnen ha det bättre där. Barn ska gå i skolan och finnas i ett sammanhang. Även om de skulle gå i skolan här blir det bara kortvarigt och utan ett socialt sammanhang. Vi i Uppsala bör arbeta mer på att familjer ska återvända till Rumänien. Nu vet vi vad vi skickar barnen hem till och har kontakter i Rumänien. Vi behöver uppmuntra dem mer att åka hem och bygga bra liv.”

Julia Derbring, socialsekreterare som jobbar med barn till tiggare i Uppsala:

”För oss på socialtjänsten är det viktigt att kunna förmedla till den rumänska socialtjänsten om vi är oroliga för ett barn som befinner sig här eller som är på väg tillbaka till Rumänien. Vi vill också att de ska kunna kontakta oss om de ser att barn far illa i hemlandet när föräldrarna åker hit. Tack vare resan har jag nu konkreta kontaktuppgifter både till nationella aktörer som jobbar med barn och till socialtjänsten i olika rumänska kommuner.

Vilken hjälp man kan få i Rumänien verkar vara beroende av hur stora insatser kommunen gör och vilka frivilligorganisationer som finns i byn. Jag är tveksam till att de rumänska myndigheterna gör allt det som de säger att de gör, men det känns ändå överlag hoppfullt. Alla de ställen vi besökte har påbörjat arbetet för att nå den romska gruppen och förbättra situationen, det trodde jag inte innan jag reste.

Det var intressant att myndigheterna var så negativa till tiggeri och tyckte att det vore bra med tiggeriförbud i Sverige. Det indikerar att man vill jobba med romerna hemma, vilket ju är positivt. Vi behöver dra lärdom av vad vi såg där och tänka ett steg längre på hur vi hjälper de här människorna bäst.”

Eva Moberg, föreståndare för Livets ords natthärbärge i Uppsala:

”Det görs betydande insatser för den romska befolkningen i Rumänien, det blev tydligt. Det är sant att romerna är diskriminerade, men det är inte hela sanningen. Det finns människor i Rumänien som har jobbat i åratal inom kyrkor och organisationer för att lyfta den här gruppen. Rumänien behöver tid. Det är ett fattigt land – att en läkare tjänar 6 000 kronor i månaden sätter ju saker i perspektiv.

I Rumänien kräver man motprestationer mot bidrag och det tror jag är rätt. I tiggeriet finns ingen bärkraft, vi behöver hjälpa människor att hitta egen kraft så de kan ta ansvar för sina liv. Den största vinsten med natthärbärget är att det är en mötesplats där vi kan bygga relationer med de här människorna och lyfta deras självbild. Det som gjorts hittills har i stort sett varit bra men utifrån den bild som har växt fram behöver vi rikta hjälpen mer nu. Vi behöver samarbeta med rumänska organisationer och jobba mer med återvändandet hem.

Frågan är hur långt Sveriges ansvar sträcker sig för den här gruppen. Vi har svenska hemlösa också, och all hjälp måste stå i relation till andra medborgare i samhället. Men det är politikernas ansvar att ha den stora bilden.”

Kristina Göranzon, föreståndare för Uppsala Stadsmissions dagverksamhet Crossroads i Uppsala:

”Vi fick se sådant som var positivt, så som glädjen hos barnen när föräldrarna är hemma men också längtan hos barn som inte har föräldrarna hemma. Det är bra att hjälpinsatserna fokuserar så mycket på barnen och deras skolgång. Men jag tycker att det är synd att man delvis verkar ha gett upp de vuxna. Det är bidragstagande som gäller för en stor del av gruppen, man verkar se dem som en förlorad generation.

Vi tror ju generellt ett att när ett land är fattigt och får hjälp så kommer de att vara på banan om ett par år. Men det tar tid med förändring, inte minst när en grupp varit så diskriminerad så länge och har ett så grundmurat dåligt förtroende för myndigheter. Man behöver möta dessa människor och bygga upp ett förtroende baserat på respekt, det är den viktigaste uppgiften för oss på Crossroads.

Att människor tigger på gatan här är ett strukturellt problem som Sverige som medlemsland i EU också har skuld i. Även vi i Sverige borde fundera på om vi kan erbjuda vita jobb, helst dag- och veckobaserade jobb för det är det de vill ha. De flesta vill bo i Rumänien men behöver kunna komma hit och tjäna pengar.”

Alexandra Westman, ledamot i socialnämnden (M):

”Det var en jättebra resa, men tuff. Vi svenskar är inte vana att se sådan fattigdom. Jag blev förvånad över att det fanns så pass stora skillnader i hur mycket kommunerna gör för att höja levnadsstandarden för de fattigaste. Men överlag tycker jag att Rumänien jobbar mer med frågan än vad jag hade tänkt.

Här i Uppsala kommer vi att diskutera frågan i socialnämnden men också i moderaternas partigrupp. Viktigast är att hjälpa barnen som kommer hit. Man kan fundera över om vi bör erbjuda någon slags pedagogisk verksamhet, men det är väldigt svårt eftersom de är här så kort tid. Kanske behöver vi göra det svårare att ta med sig barn till Uppsala om man kommer hit och tigger, många kommuner tillåter till exempel inte barn på härbärgen. Det är mycket bättre för barnen att gå i skola i Rumänien än att leva helt i utanförskap i Sverige.

Vi behöver fortsätta ha insatser för de utsatta människor som är här, såsom natthärbärget och dagverksamheten. Men jag hoppas att vi kan hitta sätt att jobba mer långsiktigt för familjerna och ännu mer underlätta processen att återvända hem. Vi behöver berätta för dem om vilka rättigheter de kan kräva i Rumänien och kanske prata med dem om vad som är bäst för barnen i längden.”

Rezene Tesfazion, ledamot i socialnämnden (S):

”Det görs mer i Rumänien än jag trodde, både av hjälporganisationer och av myndigheter. Man verkar se problemen och försöker förbättra situationen. Men jag har förstått att det finns en hel del korruption också, så alla pengar går inte till de fattiga. Vi såg mycket värme i byarna men jag minns kanske starkast misären i den by där de levt isolerat. Att människor har det så fattigt i ett utvecklat Europa gör ont.

Det vi i socialnämnden framför allt behöver diskutera är hur vi ska göra för att förbättra situationen för barnen. Barnen som lämnas där har problem och barnen som kommer hit till Uppsala har problem. Situationen i dag kan inte fortsätta. För det första måste vi samla mer fakta om hur barnen som kommer hit till Uppsala har det och var de bor.

I Rumänien kräver man motprestation från den som får hjälp och det är bra, men det är svårare här eftersom all hjälp här blir så kortsiktig. Vi behöver fortsätta erbjuda natthärbärge och dagverksamhet här. Samtidigt såg vi många bra projekt i Rumänien och kanske ska vi i Uppsala fundera på att stötta några av dem.

Vi kan ju inte hindra att EU-medborgare kommer hit, men självklart är det bättre om de har vettiga arbeten och går i skolan i hemländerna. Samtidigt kan jag förstå att de åker iväg när de ser hur grannen kan bygga ett nytt större hus efter att ha varit i Sverige eller Italien. Alla vill ha ett varmt hus.”