Tvååriga Daria sitter på sängen i husets enda rum och tittar på barnprogrammet Svampbob Fyrkant som flimrar på tv:n.
Tv:n, sängen och en vedspis är vad som ryms i det sneda huset i byn Pauleasca drygt tio mil norr om Bukarest. Stora bitar har ramlat ner från stenväggarna.
– Jag längtar tills det nya huset är klart men vi har inte tillräckligt med pengar än. Min man är i Spanien och jobbar nu, säger Darias mamma Ionela som väntar familjens fjärde barn.
Tillsammans med den kristna hjälporganisationen Somebody cares bygger familjen ett nytt hus vägg i vägg med det gamla.
LÄS MER: Byn där Uppsalas tiggare kommer från
Men egentligen är det inte husbyggande som är det viktigaste för att förbättra situationen för Rumäniens cirka 2 miljoner romer, varav många lever i stor fattigdom och utanförskap.
– Det allra viktigaste är att barnen går i skolan. Det är utbildningsnivån som hjälper romerna att integreras.
Det säger Marianne Oprescu på Somebody cares, som i fjorton år har hjälpt hundratals romska familjer här i området tillsammans med sin man Florin Oprescu. En del av insatserna betalas med pengar från Sverige, eftersom Somebody cares samarbetar med den svenska biståndsorganisationen Hjärta till hjärta.
I Rumänien är det skolplikt från förskoleklass till och med årskurs åtta. Men många romska barn hoppar av skolan innan dess eller går bara sporadiskt i skolan. Särskilt gäller det flickorna; det är vanligt att romska tjejer gifter sig och får barn redan i 15-årsåldern.
Somebody cares stora ljusgula center ligger alldeles i början av den leriga vägen som leder upp till Pauleasca. 84 barn kommer hit mer eller mindre varje dag, för att få hjälp med skolarbete och för att få i sig något att äta innan eller efter skolan.
– Romska barn som vi har hand om klarar sig bättre och slutar inte skolan lika ofta som andra romska barn, säger Marianne Oprescu.
Vi kikar in i ett av klassrummen där ett tiotal barn sitter i bänkarna och skriver koncentrerat i sina böcker. Ibland tittar de upp på ekvationerna på den svarta tavlan. En stol skrapar till, annars är det nästan helt tyst.
– Matteläxa, viskar Marianne Oprescu.
Hon berättar att romska barn från byn numera fortsätter till skolan inne i närmaste staden Pitesti, något som nästan aldrig inträffade förr. Där går de i mixade klasser med rumänska barn.
Faktum är att fattiga rumänska familjer här i området har undrat varför bara de romska barnen får läxhjälp. Så nu tar Somebody cares också emot rumänska barn.
– Det här blir som ett integrationsprojekt. Fördomar spräcks, för rumäner ser att även romer kan utbilda sig och vara smarta.
Marianne Oprescu kommer från Holland, men maken Florin Oprescu är själv från trakten. Under sin uppväxt såg han hur utbredda fördomarna var mot den romska befolkningen och hur fattigt de levde.
– Om tio romer och en rumän skulle söka ett jobb så får rumänen jobbet. Var så säkra.
Det säger Ranf Ioan som i 26 år hjälpt fattiga romska barn med skolarbete på Arapamesu day center i staden Sibiu. Att hjälpa romerna ut ur sitt utanförskap ser han som Rumäniens viktigaste uppgift.
Att fördomarna mot romer i Rumänien är utbredda är det ingen som vi träffar som gör någon hemlighet av. De finns på alla nivåer i samhället. Några av de vi möter avslöjar i förbifarten sina egna fördomar. En socialarbetare berättar till exempel för oss att det är allmänt känt att romer stjäl, ”det hör man ju på nyheterna och så”. En kommunal tjänsteman säger att det är många ”som inte vill jobba bredvid någon som stinker”. Först vet jag inte om jag verkligen hört rätt.
Omkring tre fjärdedelar av romerna i Rumänien är arbetslösa. Men Ranf Ioan säger att problemen inte enbart handlar om diskriminering på arbetsmarknaden.
– Jag har en lista på datorn med lediga jobb som inte behöver kvalifikationer. Jag visar jobben för de romska föräldrarna och uppmanar dem att söka. Men en del vill inte ha ett jobb, det är ett problem vi har.
Ranf Ioan tittar på klockan. Han har bråttom, han ska träffa en möjlig sponsor om en kvart. Hälften av pengarna för hans hjälparbete får han från kommunen, den andra halvan är mer osäker och innebär en ständig jakt på finansiärer. Rumänska myndigheter på högre nivå ger han inte mycket för.
– Det finns massor av EU-pengar för hjälpprojekt riktade mot romer. Men det är nästan omöjligt att få del av dem. Förutom att byråkratin är hemsk – du skulle se alla papper – måste man också känna någon högt uppsatt politiker. Det är så mycket korruption, säger han innan han drar upp blixtlåset i jackan och jäktar iväg.
Under vår resa i Rumänien är det flera som ger samma bild som Ranf Ioan: det är svårt att motivera en del romer att söka jobb här i Rumänien. Man kan ju fundera över hur välkomna romer känner sig på arbetsmarknaden, utifrån alla fördomar mot dem som uppenbarligen existerar. Men det verkar också finnas en annan anledning till varför jobb inte lockar.
I byn Valea Lui Stan, varifrån några av de romer som tigger i Uppsala kommer, träffar vi Maria-Alina Grofoiu. Hon är själv rom och bor i ett vitt välstädat hus med två rum och kök högt uppe i byn. Visst kan det vara svårt att få jobb för den som varken kan läsa eller skriva, säger hon.
– Men det går, det finns enkla jobb. Det handlar mycket om att man inte vill jobba eftersom lönerna är så låga här i Rumänien.
Sedan ett halvår tillbaka är hon anställd av myndigheterna i Brezoi som socialarbetare och brobyggare mellan det romska samhället och den övriga staden. Men för två år sedan satt hon själv på Örebros gator och tiggde.
– På bara några dagar när jag tiggde tjänade jag lika mycket som jag nu har i månadslön. Det är klart att folk åker till Sverige, de ser ju hur mycket pengar man kan få. Det är en snabb och lätt inkomst, man får pengarna i handen och slipper vänta en månad.
Minimilönen i Rumänien är motsvarande cirka 2 500 svenska kronor i månaden. I Rumänien har fattiga rätt till socialbidrag, i motprestation krävs att man samhällsarbetar 72 timmar i månaden. Det finns barnbidrag och extra bidrag om barnen går i skolan. Men långt ifrån alla känner till detta. Flera kommuner har nu anställt romska brobyggare, så som Maria-Alina Grofoiu, för att bland annat informera om de rättigheter man har som rumänsk medborgare.
– En familj kan få nästan lika mycket i bidrag som minimilönen är. Det är klart att det inte blir lika lockande då att jobba, säger Maria-Alina Grofoiu.
Så varför jobbar hon? Hon skrattar och skakar på huvudet. Tigga var inte hennes grej, förklarar hon.
– Jag vill göra något, inte bara sitta där. Men jag älskade Sverige. Det är så rent och vackert och många är så snälla. Människor kom fram till mig och ville värma mina händer och gav mig kläder.
Rumänien är ett av EU:s allra fattigaste länder, och allra fattigast är i regel romerna. Medan 20 procent av rumänerna är fattiga är siffran för rumänska romer 74 procent.
När hjälparbetaren Antoaneta Ghisoiu kom till byn Tichindeal för fyra år sedan fick hon en chock. De som bodde i den romska delen av byn hade levt isolerade, utan nästan någon kontakt med civilisationen. Liksom många andra romska byar saknade den el, rinnande vatten och avlopp. Här fanns ingen riktig brunn, utan byborna hämtade vatten från en källa från vilken också djuren drack. Barnen hade aldrig någonsin badat, kanske inte de vuxna heller.
– Jag minns hur barnen skrek av panik första gången vi skulle duscha dem. Jag grät när jag gick hem, säger hon.
Vi har precis klivit ur bilarna på en lerig gårdsplan intill det socialcenter som hon varit med och byggt upp här i byn. Tichindeal är en av tre byar som får hjälp av Elijahprojektet, som drivs av Jesuitmissionen i Österrike med pengar från bland annat katolska kyrkan i Sverige. På socialcentret får barnen bland annat mat och hjälp med skolarbetet. På vinterhalvåret stannar många barn kvar här även om kvällarna, eftersom det är så kallt i hemmen.
Många romska byar är mycket fattiga. Men sällan råder en sådan misär som här. Antoaneta Ghisoui skakar på huvudet.
– Det är en by där det finns mycket stora sociala problem. Inavel, grov misshandel inom familjerna, barn som inte får något av det de behöver ... det är svårt att se, säger hon.
Hur överlevde de innan ni kom hit?
– Ärligt talat ... jag vet inte.
Antoaneta Ghisoui visar oss runt i den lilla byn som inte består av mer än ett 20-tal hus byggda på en kulle. Mellan husen och längs den leriga vägen leker barn som stannar upp när vi kommer, och de få vuxna vi träffar tittar lite misstänksamt på oss. Jag känner att jag vill be dem om ursäkt. Det känns som att vi är på studiebesök för att bevittna deras misär. Och det är ju på sätt och vis så det är.
Många av husen i byn är ihopsatta av bråte och lera och består av ett enda rum, i vilket människor och djur bor tillsammans. Ur ett stort hål i väggen i ett av dem tittar en gris ut. Men några av husen är betydligt finare. Det är hus som Elijahprojektet bygger tillsammans med familjerna.
Att vara i Rumänien och möta fattiga människor, hjälparbetare och offentliga tjänstemän är att inse att vi i Sverige bara ser en liten del av problemet. Och att det är mer komplext än vi kanske har trott.
Jag inser plötsligt på väg in till hotellet en sen kväll att jag inte sett en enda person som tigger här, och får dagen därpå vet att man i många kommuner förbjudit tiggeri. De skulle ändå inte få några pengar här, påpekar någon. De hjälparbetare och myndighetspersoner som vi möter under vår resa tycker att svenskar borde sluta ge tiggare. Flera undrar om svenskar förstår vilka negativa effekter tiggeriet har på familjerna här i Rumänien, att tiggeriet cementerar utanförskapet.
– Om det inte vore så lätt att tjäna pengar på tiggeri skulle kanske fler söka jobb. Romerna har genom historien varit mycket duktiga på bland annat hantverk, det är något att bygga vidare på, säger Mirela Filipoaia, som jobbar på SOS Barnbyar i Rumänien och som i samarbete med socialtjänsten åker runt till fattiga familjer, såväl rumänska som romska, och jobbar mycket med att få barnen att gå till skolan.
En av dem som uttrycker sig tydligast är Florin Oprescu på hjälporganisationen Somebody cares:
– Era hjärtan är goda, det har jag respekt för. Men att ge till tiggare löser ingenting. Jag unnar dem att kunna tjäna ihop pengar för att bygga bättre hus, men på det stora hela är tiggeriet väldigt negativt eftersom det har dåliga effekter på barnens skolgång. När föräldrarna är borta kommer barnen inte lika ofta till skolan och de får sämre chans att integreras. Ni stöttar det livet.
Det pratas om tiggeriförbud i Sverige, vore ett sådant bra menar du?
– Tiggeriförbud löser heller ingenting.
Vad är lösningen då?
– Att få romerna att tro på sig själva. Det är inte värdigt att sitta och tigga. Anställ dessa personer i stället, låt dem göra något för pengarna. Eller stötta hjälpen i Rumänien. Tänk vad mycket nytta alla de pengar som svenskar ger till tiggare skulle kunna göra i hjälpprojekt här.
Ett av de viktigaste målen för Somebody cares är just att bygga upp romernas självkänsla. Snart ska man öppna en träfabrik i området, där vuxna ska få möjlighet att lära sig att tillverka möbler och leksaker.
Antoaneta Ghisoui berättar att hon fortfarande ibland gråter över det hon får se i byn Tichindeal.
Men hon börjar se en förändring. De grönsaksodlingar som man sköter om i samarbete med byborna gör att barnen får i sig mer näring. Och på den nystartade vävstugan jobbar åtta romska kvinnor och väver mattor på uppdrag av ett österrikiskt företag. Nu drömmer kvinnornas döttrar om att en dag också jobba där.
– Men den största belöningen är att barn härifrån klarar sig allt bättre i skolan, säger Antoaneta Ghisoui.
Några av barnen från Tichindeal går också på den musikskola, Casa Sonja, som Eliahprojektet byggt en knapp mil härifrån.
– Många romska barn är väldigt musikaliskt begåvade. Det är där vi måste börja, med deras styrkor.
Vi pratar med henne om de utbredda fördomar som finns mot romer. Antoaneta Ghisoui ler lite snett.
– På ett sätt tror jag att vi rumäner är avundsjuka på romerna. Många rumäner jobbar hårt för låga löner. Men romerna är fria. De gör bara vad de själva vill. De är ett starkt folk som klarar av att bryta upp och börja om gång på gång.