För två månader sedan sov Nicolai Rebeca under en bro i Uppsala. Han försörjer sig själv och sin familj genom att tigga och sälja handgjorda korgar, och hade egentligen planerat att stanna längre i Uppsala.
– Men jag var tvungen att åka hem för att ta hand om min brors familj. Han har cancer, förklarar han.
Han skjuter bak den gröna filthatten och kliar sig i hårfästet.
– Dessutom fick jag inte ihop så mycket pengar. Det har blivit svårare i Uppsala, folk ger inte lika mycket längre.
Vi står utanför Nicolai Rebecas turkosmålade lilla stenhus i den rumänska byn Valea Lui Stan. Medan vi pratar lastar han ur grenarna som han precis hämtat med hjälp av häst och vagn i skogen. Ved för att hålla värmen i huset nu i vinter. Fast egentligen är det inte hans hus utan hans svärmors, förtydligar han, och de är alldeles för många som bor där.
– Kom, säger han och vinkar med oss.
Vi följer med längs vägen där hönor och hundar springer lösa och ett stort gäng med nyfikna barn hänger med i varje steg vi tar och ber oss ta selfies ihop. Nicolai Rebeca stannar framför ett vitt murat hus som ännu saknar halva övervåningen, liksom dörrar, fönster och tak. Men därinne i mörkret står redan en skinande vit tvättmaskin. Nicolai Rebeca ler.
– Det nya huset! Jag har byggt det för pengarna jag fått ihop i Sverige. Jag har inte tillräckligt med pengar för att kunna bygga taket än, men jag ska snart tillbaka till Sverige. Sedan ska huset bli klart.
Valea Lui Stan är en by i kommunen Brezoi, mitt i Rumänien. Brezoi har cirka 7 000 invånare och av dem är en tiondel romer, varav nästan alla bor här i Valea Lui Stan. Romer är ett minoritetsfolk som finns i hela världen, men högst andel romer finns i Rumänien. Exakt hur många romer som bor i landet vet ingen, men beräkningar har visat att det troligen är omkring två miljoner. En stor del av dem lever i omfattande fattigdom och utanförskap. Många romska bosättningar i Rumänien är illegala vilket gör att det saknas rinnande vatten, avlopp och el. Men till Valea Lui Stan drogs för några år sedan el och rinnande vatten och den leriga vägen genom byn asfalterades. Nu sitter det paraboler på husen, till och med på de hus som med svenska ögon mätt mest är fallfärdiga ruckel.
Byn har ännu inte avlopp, så behöver man gå på toa gör man det bakom husknuten. Bäcken som leder genom byn tycks främst tjäna som soptipp och får en Uppsalabo att associera till Ekonomikumparken sista april. Men lyfter man blicken är det som att ha blivit nedsläppt i en tavla. Valea Lui Stan ligger i en dal omgiven av branta berg, som såhär i slutet av oktober lyser gula och röda av höslövsklädda träd.
Nicolai Rebeca är långt ifrån den enda härifrån som åker till Sverige. En kvinna med ett litet barn i famnen kommer fram och ler när hon förstår att vi är svenskar.
– Suedia? Bebe suedia, säger hon och pekar på flickan för att berätta att hon föddes i Sverige.
En kvinna som varit i Uppsala hela sju gånger är Madalina. Hennes femårige son Denis saknar henne mycket varje gång hon är borta och nu håller han hårt i mammas hand när hon kommer fram och hälsar. Även Madalina och hennes man sover under broar i Uppsala. Eller på natthärbärget, när det finns plats där. Egentligen skulle Madalina vilja ha ett jobb, säger hon, men inte här i Rumänien utan i Sverige.
– Det är bättre folk i Sverige. Jag skulle kunna städa gatorna eller städa hus, men eftersom jag inte pratar engelska är det svårt att få något, säger hon medan Denis tittar lite misstänksamt på oss bakifrån hennes rygg.
Precis vid kanten av berget, ett kort stenkast från byns huvudgata, bor Moei Nicolae Sehar. Han skjuter undan kläderna som hänger på tork på linan framför dörren och bjuder oss in. Husets enda rum är mörkt och består av en stor säng och en kamin.
Moei Nicolae Sehar drömmer också om ett större hus. Om några dagar åker han tillbaka till Uppsala.
– Det är en inkomst, jag måste för familjens skull. Om det inte finns något här i Rumänien, vad ska jag annars göra? säger han.
Moei Nicolae Sehar är inte nöjd över att Uppsala kommun blivit snabbare med att avhysa boplatser. Han skakar på huvudet.
– Jag förstår inte varför vi inte längre får sova under bron där vi brukar vara. Där är det varken regn eller vind, utan helt okej .
När ni läser detta är Moei Nicole Sehar, om allt går som planerat, framme i Uppsala. Planen är att stanna över jul. I januari är han tillbaka här i Valea Lui Stan igen.