Rivningen av silotornen vid Östra Ågatan är igång. Kommunikationschef Christina Durling från fastighetsägaren Besqab konstaterar att intresset för området är stort.
Några väl placerade sprängladdningar hade gjort jobbet snabbare, men skulle lämpat sig illa med grannar och mer än hundraåriga tegelhus in på knuten. Sprängning var heller aldrig något alternativ, när nedmonteringen av betongtornen planerades. I stället används den beprövade metoden med en stadig arbetsmaskin – en högrivare – försedd med jättearm och betongsax som från marken tuggar i sig hela härligheten uppifrån och ned.
Ännu är bara en högrivare i aktion, senare får den sällskap av en mindre modell som tar sig an tornens lägre delar. Sammanlagt nio silobyggnader och ett fabrikshus ska jämnas med marken för att så småningom ge plats åt bostäder, kontor, butiker, matställen, kulturlokaler och annat. Hela området lanseras under namnet Skeppskajen. Ännu återstår att se om det blir ett namn i folkmun bland Uppsalaborna.
Fem av de gamla fabrikshusen i tegel, bland annat kvarnhuset och den äldsta silon från tidigt 1900-tal, ska bevaras. Under planeringen höjdes röster för att även spara några silotorn och bygga om dem invändigt, sådant har gjorts på andra håll i landet. I Uppsala har möjligheten utretts men skrinlagts:
– Vi har inte sett att det går att få en ändamålsenlig användning av byggnaderna, om det nu skulle vara bostäder eller kontor eller något annat, säger Lisa Hoffner, verksamhetschef för Skeppskajen.
Silorivningen i Uppsala pågår åtminstone året ut – man klipper inte sönder tonvis med armerade betongväggar i ett nafs. Innan arbetet startade tömdes jättecylindrarna på innehåll, som elinstallationer och annat.
De äldsta silotornen byggdes i slutet av 1940-talet, de yngsta är från 1980-talet. Risvningen kommer att pågå åtminstone till årsskiftet.
Byggnadernas ägare, Lantmännen, och deras entreprenörer har gedigen erfarenhet av att skrota silotorn och räknar inte med att stöta på några svårare överraskningar i Uppsala. Den största osäkerhetsfaktorn är i stället en annan; grannarna ska inte behöva skaka betongdamm ur lakanen varje morgon:
– Man måste ta hänsyn till blåst och vindriktning bland annat, plus vattenbegjuta för att det inte ska damma till bostäder i närheten eller bullra för mycket. Arbetet måste också anpassas till de gamla tegelbyggnaderna som ska bevaras, så att de inte påverkas, säger Lisa Hoffner.
Så småningom, när de stolta tornen förvandlats till fyllnadsmaterial, startar uppbyggnaden av nya hus, gator och grönytor i kvarteren. Men först byggs p-platser och källarvåningar under de blivande husen, ett arbete som kan starta mot slutet av nästa år. Någon gång under 2025 beräknas de första synliga byggnationerna på mark inledas, om alla tidsplaner håller.
Tegelsilon och kvarnhuset (t h) bevaras och byggs om invändigt. Flera nya bostadshus ska byggas i området. Utbyggnaden beräknas pågå i minst tio år.
Omkring 900 lägenheter plus butiker, matställen och andra publika lokaler ska på sikt växa fram i kvarteren. Stora delar av de gamla tegelhusen omvandlas enligt planerna till kontor, även om fastighetsägaren, som UNT tidigare rapporterat, för tillfället satt det projektet på paus, i väntan på att det skakiga konjunkturläget ska stabiliseras.
När det gäller bostäderna har ingen dragit i handbromsen. De närmaste grannarna är måttligt roade av att få ett byggprojekt och nya hus utanför fönstren men deras överklaganden har inte övertygat domstolarna. Byggbolagen pekar på att området varit en stängd plats som nu blir tillgänglig:
– Uppsalaborna har inte kommit innanför de här grindarna tidigare, nu öppnas området upp och blir mer levande. Och det finns inget liknande i Uppsala, där så mycket av den gamla industrimiljön blir kvar, säger Lisa Hoffner.