"Att säga att det inte skulle finnas en cancelkultur inom universitetsvärlden är absurt", säger Inga-Lill Aronsson, som själv blivit utsatt.
– En så här massiv händelse kan faktiskt krossa en person. Men jag mår bra. Det beror på min personlighet, säger Inga-Lill Aronsson, kulturantropolog och lektor i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet.
Rösten låter bestämd, orden har en stolt klang – trots att hon menar att universitetet försökt kuva henne. Inte sällan kommer det ett skratt efteråt, som när hon fortsätter meningen om sin personlighet:
– Jag blir inte sjuk, jag blir förbannad. Sedan sticker jag ut i skogen och springer.
Fyra år har snart gått sedan det ödesdigra ögonblick då Inga-Lill Aronsson under en frågestund med flera lärare använde det så kallade n-ordet i ett svar på en studentfråga om hur man kan söka i gamla arkiv för att hitta information om ras.
– Jag lade till och med till en triggervarning, och sade ”Låt oss ta det kontroversiella ordet”, innan jag uttalade n-ordet, säger hon.
Men varningen hjälpte inte. Fyra studenter anmälde saken. Inga-Lill Aronsson har inte "rätt att använda ordet" eftersom "hon varken är svart eller rasifierad" skrev de i anmälan till institutionen.
Resultatet blev en utredning och ett möte där Inga-Lill Aronsson blev "upptuktad och uppläxad", som hon själv beskriver det, av institutionsledningen och universitetets personalavdelning. I dag ångrar hon att hon inte spelade in samtalet, och ger som råd till andra att göra det. För när det saknas formella protokoll eller inspelningar står ord mot ord. Under mötet var hon underlägsen redan från början, menar hon.
– Jag kände mig helt utlämnad och faktiskt rädd. Jag hade ingen att vända mig till.
På institutionen där hon arbetar har det varit locket på och tyst, allt sedan den där föreläsningen då Inga-Lill Aronsson uttalade n-ordet. Men arbetsvardagen funkar ändå.
Något som däremot finns inspelat på film är föreläsningen där Inga-Lill Aronsson hörs säga n-ordet. Det ville universitetet ändra på och beordrade den it-ansvarige att ta bort det ur filmen som distansstudenter skulle kunna se. Den it-ansvarige har bekräftat uppgiften för UNT.
– Universitetet suddade ut mig, bokstavligt talat raderade mig. Det är mycket allvarligt och ett hot mot den akademiska friheten. Studenterna nekades ju tillträde till den här kunskapen och till det som hände, säger Inga-Lill Aronsson.
Under mötet fick Inga-Lill Aronsson lova att inte använda n-ordet igen. Men ord kan inte förbjudas eller raderas ut, menar hon. Så för att larma skrev hon en debattartikel till fackförbundets tidning Universitetsläraren. Till hennes förvåning togs den inte in. Men efter en tid publicerade samma tidning en kort nyhetsartikel om studenternas anmälan med en kommentar från Inga-Lill Aronsson.
Kulturantropologen Inga-Lill Aronssons kontor på Humanistiskt centrum är fyllt av böcker. Men hennes forskningsmetod är etnografisk, förklarar hon. På fältet trivs hon bäst.
Artikeln blev tidningens mest lästa någonsin och historien fick spinn. Det har inte slutat snurra sedan dess. Det har skrivits krönikor, och debattartiklar, hållits seminarier och gjorts utredningar. I många fall har udden riktats mot universitetet, bland annat i en utredning av Universitetskanslerämbetet från i somras.
För bara ett par veckor sedan kom historien upp igen, när TV4:s Kalla fakta granskade den så kallade cancelkulturen vid svenska universitet och högskolor, en slags utfrysnings- eller utraderingskultur där personer som uppfattats som kontroversiella stängs ute från sammanhang.
Ett av TV4:s exempel var just Inga-Lill Aronssons fall. Efter programmet har forskningsministern Mats Persson (L) tillsatt en utredning som ska ta reda på hur omfattande problemet egentligen är.
Ministerns besked har startat en intensiv debatt om det akademiska klimatet och om den akademiska friheten på allvar är hotad, alltså att forskaren själv är den som bestämmer vad som ska undersökas och fritt kan publicera resultaten. Farhågorna är överdrivna, säger vissa, utredningen är helt nödvändig, säger andra. Inga-Lill Aronsson välkomnar den.
Inga-Lill Aronsson säger att hon känt sina studenters stöd för att hon är en tydlig lärare, som vågar ta i svåra ämnen.
– Jag vet inte säkert om det är utbrett, jag vet bara vad folk har berättat för mig. Jag har tillräckligt med exempel för att veta att cancelkulturen finns. Att säga något annat är absurt, jag blev ju själv raderad. Men det måste undersökas systematiskt och noga. Och fakta behövs, inte folks upplevelser.
I fyra år har det alltså stormat. Men i stormens öga är det lugnt. På Inga-Lill Aronssons institution har det varit tyst och locket på. Samtidigt har kollegor från andra delar av universitetet hört av sig och gett stöd.
– Ingen här har sagt något som de är beredda att stå upp för i ett större sammanhang. Det är faktiskt otäckt. Min tolkning är att relationerna är för täta och att ingen vill sticka ut.
Men hur fungerar det i praktiken att arbeta här då?
– Det går alldeles utmärkt att ha en arbetsvardag ändå, vi är så professionella. Och jag har känt stöd från mina studenter som framhåller att jag är en av få lärare som vågar ta diskussionen med tydlighet.
Universitetsvärlden är speciell, menar Inga-Lill Aronsson. Det är därför hon trivs så bra, mitt i det akademiska yrväder hon ständigt står i.
"Här kan vi göra skillnad. Det är här den fria tanken och ordet måste få finnas".
Arbetet är uppenbart viktigt för henne. Hon har fyllt 67 men har inga planer på pension. Från och med nästa år har man rätt att få arbeta tills man är 69 år. Det tänker hon göra.
– Jag är inte klar. Jag tycker om akademin och ser det som ett privilegium att arbeta här och att möta unga människor.
På bordet på kontoret ligger högar av böcker, uppdelade efter studenternas kurser. Överst ligger en bok med en bild av den berömda bron i Mostar, ett kulturarv som återuppbyggdes efter kriget i Bosnien. Hon är kulturantropolog och utvecklar nu en "teoretisk modell om kultur och tvångsförflyttningar", förklarar hon. Det är ett ämne hon burit med sig sedan hon skrev sin avhandling om hur människor tvångsförflyttades vid ett dammbygge i Mexiko.
Inga-Lill Aronsson är sprungen ur Upplandsmyllan, född och uppvuxen i Funbo. Flera år i Tyskland som ung lärde henne något om identitet och kultur, som hon tog med sig i sitt forskarliv som kulturantropolog.
Hon berättar stolt att den blivit betydelsefull.
– Den blev lysande, en fantastisk empirisk studie, som används än i dag. Jag är en av de få som varit med i ett tvångsförflyttningsprojekt hela vägen: innan, under och efter. Min metod är att göra fältstudier på plats och samla in primärmaterial som sätts samman till en historia. Det är empirin man vilar sig mot då, och det innebär att jag utgår från att det finns en verklighet att förhålla sig till. Jag tror på fakta, helt enkelt.
Med sig ut på fältet i Mexiko hade hon också sin tvåårige son Albin. Inga-Lill Aronsson var ensamstående förälder, vilket blev en faktor i nästa steg i den akademiska karriären. För behovet av en säker inkomst var stort. Hon uppmanades att söka en lärartjänst i ämnet museologi på Uppsala universitet och fick tjänsten.
Att institutionen beordrade att det hon sagt skulle strykas ur den film som kunde visas för distansstudenter är "väldigt allvarligt", säger Inga-Lill Aronsson.
Här konstaterar hon, utan att sucka, att det ofta blåst runt öronen på henne och återberättar historier om missförhållanden där hon tvingats agera. Kanske har det här med hennes integritet och personlighet att göra, tänker hon högt.
– Jag är inte rädd för konflikter. Det visade sig ju också under det famösa mötet.
Så återkommer vi till tillfället då hon tillrättavisades. Hon var i underläge från start, tolkningsföreträdet låg helt hos likavillkorsspecialisten, menar hon. Den yrkesgruppen behövs på universiteten för att mota den ojämlikhet och rasism som finns, men de ska ha helikopterperspektiv, inte tunnelseende, tycker hon.
– Med den makt likavillkorsspecialisten hade utgick han från att jag skulle lägga mig platt och att vi skulle lösa det här utifrån hans premisser. Men han mötte en välartikulerad och ganska aggressiv kvinna som inte räds. Det blev total konfrontation.
Inga-Lill Aronsson är noga med bilderna som ska tas, och hur hon ska framstå där. "Jag är inte en bitter kärring", säger hon.
I efterspelet har en del handlat om att Uppsala universitet borde be Inga-Lill Aronsson om ursäkt. Både tidigare rektor Eva Åkesson och nuvarande universitetsledning har förnekat att det finns några förbjudna ord. Ändå var det precis det hon straffades för, att hon använde ett visst ord. Rektorerna har också i sin blogg skrivit att ordet "förefaller ha varit relevant i sammanhanget" och sagt att hon inte gjort något klandervärt. Ändå har hon inte fått någon personlig ursäkt.
Men egentligen är det för sent för ursäkter nu.
– Visst, jag for illa av den här historien. Men det viktigaste är att vi måste lära av den. Kanske borde universitetet själva göra en utredning av cancelkulturen.
Om du fick samma fråga igen som du fick 2019, skulle du svara på samma sätt?
– Ja, men med ytterligare en triggervarning: "jag är rikskändisen som uttalade n-ordet, så var beredda". Så hade jag sagt först, för ord får inte förbjudas.
Inga-Lill Aronsson vill fortsätta att arbeta på universitetet till hon är 69 år. I dag är hon 67.