Jag behandlades illa. Jag for illa.

Det säger Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturarvsvetenskap på Uppsala universitet, i Kalla Fakta som i veckan har riktat strålkastarljuset på cancelkulturen på svenska universitet. Fallet, som debatterades flitigt på UNT:s ledar- och debattsida 2020, handlar alltså om att Aronsson på ett seminarium hade uttalat n-ordet för att svara på frågan om hur man kan söka information om ”ras” i gamla arkiv. 

Hon anmäldes därefter till institutionen av fyra studenter, som menade att eftersom Aronsson varken är svart eller rasifierad får hon inte använda ordet. En utredning om trakasserier inleddes, uttalandet i den inspelade videon från seminariet redigerades bort och Aronsson kallades till möte där hon fick försäkra att hon inte skulle upprepa ett "beteende som kan uppfattas som kränkande". Mötet beskriver hon i Kalla fakta som den "gamla formen av husförhör", där hon sågs som "klandervärd".

Kunde hon då inte ha uttryckt sig annorlunda? När jag frågade henne tidigare berättade hon att hon har en lång erfarenhet av att undervisa, och att "pedagogikens värsta fiende är otydlighet".

Skulle studenter förstå om man beskrev att de kunde söka på n-ordet, eller för den delen "z-ordet"? Inte alla unga känner i dag till dessa föråldrade och rasistiskt belastade begrepp. Vad studenter däremot borde klara av, är att skilja på hur ord i en kontext kan användas på ett kränkande sätt - och som i Aronssons fall för att undervisa och förklara. 

Ointresset för sammanhang är kännetecknande för identitetspolitiker som strikt tolkar världen i kollektiv av förtryckare och förtryckta. Särskilt tydligt blev det i fallet med Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack i Stockholm, som i ett offentligt inlägg förklarade bakgrunden till salsnamnet "Vita havet". Namnet kom till efter en renovering då väggarna målades vita. Det var dessutom som ”en lätt uppstudsig och republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn", har Kristoffersson förklarat. Ett rum med svart golv kallades sedan för Svarta havet.

Men häromåret påstod alltså ett kollektiv på Konstfack, "Brown Island", att "Vita havet" var "rasistiskt kodat". När Kristoffersson förklarade bakgrunden till salsnamnet skrev 44 av hennes kollegor ett upprop – mot henne. Nära hälften av hennes kollegor anklagade henne alltså offentligt för skadlig "maktutövning". 

På Konstfack skickade lärare dessutom ut massmejl till studenter där Kristoffersson anklagades för bristande moral. Det publicerades även en film på Konstfacks hemsida där hon kritiserades.

Konstfacks rektor Maria Lantz uttryckte stöd för de 44 kollegor som mobiliserade till namninsamling mot en enskild kollega, genom ett uppmuntrande mejl som hon avslutade med hjärt-emoji.

Kristoffersson sjukskrevs för utmattning. 

TV4:s Kalla Fakta låter erfarna arbetsrättsjurister kommentera Konstfacks utredning i ärendet som landade i att Kristoffersson inte alls utsatts för mobbning. "Osaklig, inte opartisk och därmed även oprofessionell" är juristernas bedömning. Det som programmet tar upp, cancelkulturen, har debatterats i flera år. Fallen som tas upp i Kalla Fakta är inte nya. Det unika är att ett granskande program låter de drabbade – som Inga-Lill Aronsson och Sara Kristoffersson – komma till tals. Att konsekvenserna av den sekteristiska identitetspolitiken på högskolor och universitet äntligen lyfts fram. 

Bättre sent än aldrig.