Den 5 juni 2016 publicerade UNT det första reportaget om Sara. Hon berättade bland annat om att hon träffade en svensk kille som hon blev kär i: "Mammas bror ringde och sa att antingen kommer vi till Sverige och dödar killen eller så får jag gifta mig med någon som familjen sett ut."
– Att leva i ett samhälle där rättigheter gäller alla andra, men inte en själv, gör att man blir alldeles tom. Jag såg allt mina klasskompisar fick göra. Själv fick jag inte göra något. Jag försökte intala mig själv att jag ville vara hemma jämt för att inte tänka på allt jag gick miste om.
Det säger Sara, som egentligen heter något annat. När vi träffades för fem år sedan bodde hon på ett skyddat boende sedan hon flytt från sin familj. Den Sara som nu sitter framför mig skrattar oftare. Hon har hunnit fylla 25, pluggat till socionom och köpt en egen lägenhet i Uppsala. Varje dag går hon till gymmet och tränar crossfit.
Inget av det hade hon kunnat göra om hon stannat kvar.
– Jag hade blivit bortgift och hade inte fått utbilda mig. Och jag hade inte fått upptäcka hur mycket jag älskar att gymma. Jag fick inte ha några intressen. Mamma följde mig till och från skolan, till och med på gymnasiet, för att se till att jag inte gjorde något utanför skoltid.
Sara lever fortfarande med skyddad identitet. Vi träffas på en hemlig adress i ett villaområde i Uppsala tillsammans med Talin Davidian, ordförande för Tjejers rätt i samhället (Tris) som jobbar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Tris ordnade ett skyddat boende åt Sara efter den där kvällen när Saras mamma jagade henne med kniv för att Sara blivit kär i en svensk kille. Talin blev hennes kontaktperson och den som i Saras mörkaste stunder gav henne kraft att inte åka tillbaka.
Talin Davidian säger att Sara fortfarande behöver viss stöttning.
– Berätta att du börjat plugga till läkare! Du har ju fantastiska betyg. Du måste skryta lite om dig själv!
Sara skrattar generat och säger att hon har svårt att ta plats.
– Jag växte upp med att jag skulle skämmas. Jag fick alltid höra hur dålig jag var och att mina bra betyg berodde på att lärarna tyckte synd om mig. Det var aldrig någon hemma som sa att jag var duktig.
Men varför?
– För att kunna kontrollera någon måste du först trycka ner personen.
Den 1 juli skärptes straffen för hedersrelaterad brottslighet. Det är väldigt bra, menar Talin Davidian, ordförande för Tris. Men hon ser fortfarande luckor i lagen. "Nu går det att utfärda utreseförbud vid misstanke om att ett barn ska könsstympas eller bli bortgift. Men det behövs också möjlighet till utreseförbud för att hindra att pojkar skickas på uppfostringsresor."
Sara har tagit ett studieuppehåll för att jobba som kurator på Tris. Hon har stödsamtal med tjejer som ringer från hela landet av rädsla för att bli bortgifta, för att de utsätts för våld eller på andra sätt tvingas leva ett liv de inte själva vill och behöver hjälp att ta sig ur.
– Jag tror de känner att jag förstår deras situation, och inte bara är någon som tycker synd om dem. Samtidigt är det så sorgligt att höra alla dessa barn och unga som utsätts för samma saker som jag var med om. Att det bara fortsätter, säger Sara.
Experter tror att cirka 240 000 unga i Sverige lever under hedersförtryckande normer. En undersökning från 2018 bland samtliga niondeklassare i Uppsala visade att 61 procent av tjejerna med utrikesfödda föräldrar inte fritt får bestämma vem de ska gifta sig med.
Vad ska man göra om man misstänker att någon är utsatt?
– Gör en orosanmälan. Eller fråga personen och säg att du vill hjälpa, kanske kan du följa med till socialtjänsten, säger Sara.
Sara har försökt förstå sin mammas agerande. "Hon blev själv bortgift med min pappa som var mycket äldre. Och så fick hon mig och blev ännu mer fast i en relation hon inte valt. Hon tog nog ut all sin sorg och ångest på mig. Jag kan tycka synd om henne", säger Sara.
Pojkar kan redan som mycket små bli satta att övervaka sina systrar. Det görs alldeles för lite för att nå dessa killar, menar Sara och Talin. Redan i förskolan behöver beteenden brytas – men det brukar först vara i tonåren som insatser görs.
– Oftast inte för att socialtjänsten misstänker hedersnormer, utan för att killarna är stökiga. Symtomen kan vara någon form av kriminalitet, men själva orsaken är ofta att de här killarna har fostrats i att utöva våld och hot, säger Talin Davidian.
Talin Davidian, ordförande för TRIS.
Ända sedan Sara flydde har hon haft dåligt samvete för sin lillebror som blev kvar. Från det han var fem år hade han i uppdrag att kontrollera henne. Trots det hade de en ganska bra relation. Han vet inte i vilken stad Sara bor, men hon ringer honom ibland.
– När jag hade flytt kände han sig ensam och mamma gav honom skulden för att jag lämnat familjen. Han har mått ganska dåligt.
Har han kunnat slå sig fri från hedersnormerna?
– Han är i någon slags process. Han har bra betyg och ska studera vidare. Men det är svårare för honom, för min bror och mamma var som ett. Hon sa alltid till honom att han var hennes bästa barn och att hon älskade honom så mycket.
Sara saknar inte sin mamma. Men hon har försökt förstå henne.
– Hon blev själv bortgift med min pappa som var mycket äldre, och tog nog ut all sin sorg och ångest på mig. Jag kan tycka synd om henne.