Det var efter ett besök av polisen som Sara rymde från sin familj för gott.
Den där sommarkvällen för flera år sedan förstod hon inte hur polisen kunde agera som de gjorde, men såhär i efterhand är hon tacksam över att det blev som det blev.
– Om jag inte rymt där och då hade jag kanske aldrig gjort det. Då hade jag kanske haft för mycket tid att fundera och inte vågat fly, säger Sara som i dag är i 20-årsåldern.
Men vi tar det från början, och går tillbaka till tiden när Sara fortfarande var ett barn och levde ihop med sina bröder och utlandsfödda föräldrar i en mellanstor svensk stad. Hon berättar att de bodde i ett område där grannarna nästan enbart var landsmän till hennes föräldrar.
– Det var alltid någon som stod i fönstren och såg när man gick och när man kom hem och sedan skvallrade om det.
LÄS MER: "Studie visar på utbrett hedersförtryck i förorter"
LÄS MER: "Carin Götblad: Hedersförtrycket ökar"
Så länge Sara minns har hon haft mindre frihet än klasskompisarna. Enda gångerna hon fick vara med på aktiviteter utanför skolan var när någon släkting följde med. När hon var tolv tretton eskalerade familjens kontroll över henne. Hon hade inte så många vänner. Sara berättar att det var få som passerade föräldrarnas nålsöga; helst skulle hon inte umgås med någon som inte hade samma etnicitet och religion. Infödda svenskar uppmanades hon undvika.
– Mamma brukade säga att svenskar inte har samma kultur som oss, något kan hända. Jag fick inte gå i idrott eller så, för där var det ju mest svenskar. Jag hade en svensk kompis, men henne brukade jag leka med i smyg.
– Pappa var inte lika hård. Han kunde ibland säga att jag kunde göra saker så länge jag smög med det så ingen såg.
Det Saras mamma var livrädd för, det var var att folk skulle prata och säga att hon inte hade koll på sin dotter.
– Mina mostrar och morbröder, som fortfarande bodde kvar i mammas hemland, brukade ringa och berätta hur hårt hållna deras döttrar var och hur rädda de var för sina föräldrar. Det ansågs bra, för då hade de satt sig i respekt. Mamma brukade skrika åt mig att det var något fel på mig som inte visade henne respekt.
För Sara trotsade ibland föräldrarna. Hon kunde gå på stan med kompisar efter skolan, i stället för att gå direkt hem. Eller umgås med någon kompis som föräldrarna inte godkänt. Kom de på henne blev hon misshandlad.
– Mamma drog mig i håret och slog mig med en köksslev. Jag visste att det hon gjorde var fel, och brukade säga att i Sverige får man inte hålla på som hon gjorde. Men hon blev bara provocerad av att jag sa så, och jag lärde mig att det inte var värt att tjafsa. Det var lättare att ljuga. Om vi hade en ledig dag från skolan berättade jag inte det, utan passade på att göra annat.
Saras ena bror, som hon egentligen stod ganska nära, fick i uppdrag att följa efter systern och hålla koll på vem hon var med. Att synas med några andra killar än släktingar var otänkbart. Men på gymnasiet skaffade sig Sara en pojkvän, en svensk kille.
– Då tog det hus i helvete. Mamma skrek att det värsta hade hänt, att jag blivit en hora och att vi måste rädda familjens heder. Mammas bror ringde och sa att antingen kommer vi till Sverige och dödar killen eller så får jag gifta mig med någon som familjen sett ut.
Det blev det senare.
Varför leder så få hedersrelaterade brott till åtal?
Den frågan håller polisen just nu på att utreda. 38 000 kvinnor i Sverige bedöms vara könsstympade, men bara 2 fall har lett till åtal sedan 2006. Under 2015 kom 47 ärenden in om tvångsäktenskap – men inget ledde till åtal. Andra typer av hedersrelaterade brott förs ingen statistik över, eftersom det inte finns någon särskild brottskod. De registreras i stället som allt från hot till mord.
Utanför Uppsalas polishus blåser ljumma vindar. Det är den 23 maj 2016 och om prick en månad ska utredningen om hur polisen kan bli bättre på att jobba mot hedersrelaterat våld vara klar. Orsakerna till att man tar tag i frågan just nu är flera. 21 polismyndigheter har slagits ihop till en, vilket gör att nya rutiner lättare kan skapas. En annan anledning är den ökade invandringen från länder där hedersnormer ofta är starka. En tredje orsak är att inga åtal väcks, trots att nya hårdare lagar stiftats.
Inne i en av polishusets konferenssalar har ett seminarium om hedersvåld precis inletts. På de röda stolarna sitter representanter från polisen och andra myndigheter och från organisationer som jobbar mot hedersförtryck. Längst fram står Uppsalas regionpolischef Carin Götblad och konstaterar att samhället sviker alla de barn och unga som lever i en vardag där familjens och samhällets värderingar krockar.
– Det här är ett område där tysthet och rädsla råder, men vi måste bli bättre på att lyfta fram den jämställdhetskamp som vi har fört i Sverige. Ju svagare ställning som kvinnor och barn har, desto mer våld och övergrepp finns i samhället, säger hon.
Carin Götblad har själv jobbat med frågan. I egenskap av regeringens tidigare samordnare för våld i nära relationer lade hon 2014 fram en rapport som visade att omkring 100 000 tjejer och killar i Sverige i dag lever under förtryckande hederskulturella normer. Normer som påverkar vilka de får umgås med, hur de får klä sig och röra sig utanför hemmet, vilka lektioner de får vara med på, vem de får gifta sig med. En del av dem utsätts för tvångsgifte, könsstympning och kränkande oskuldskontroller. Hedersförtryck är inte kopplat till någon särskild religion eller särskilt land.
Carin Götblad tittar ut över seminariets deltagare.
– Att leva avgränsat är en riskfaktor, att grupper inte möter varandra. Att vi möts och bjuder in andra är något vi alla behöver ta ansvar för.
För att rädda familjens heder tvingades Sara följa med utomlands för att gifta sig med en betydligt äldre man. Under hela bröllopet grät hon. Släktingarna förklarade att det var tårar av lycka.
– Vi stannade där i flera veckor. Jag tänkte att om jag inte får åka tillbaka till Sverige kastar jag mig framför en bil. Det var min utväg, säger Sara.
Sara fick tillåtelse att åka tillbaka för att läsa sista året på gymnasiet. Då skulle hon hinna ta studenten och fylla arton innan hon och mannen skulle vigas också i Sverige.
Men så långt hann det aldrig gå. Någon – Sara vet fortfarande inte vem – hade gjort en orosanmälan om tvångsäktenskap. En kväll kom polisen hem till familjen.
– Poliserna frågade mig, när mina föräldrar stod bredvid, om jag var orolig över att bli bortgift. Jag kunde ju inte svara ja inför mina föräldrar så jag sa nej. De borde ha frågat mig i ett avskilt rum.
Poliserna uppmanade Sara att komma in till polisstationen en annan dag. Och åkte.
– Mamma blev helt galen. Hon tog fram en kniv och jagade mig och skrek att jag förstört den sista utvägen.
Sara flydde ut genom ytterdörren, bort från mamman och bort från bostadsområdet och ringde en tjejjour som hon tidigare haft kontakt med. De placerade henne på ett skyddat boende.
Sara har inte träffat sin familj sedan dess.
Fadime Sahindal från Uppsala har kommit att bli en frontfigur mot hedersförtryck. Den 20 november 2001 berättade hon i Sveriges riksdag om det hot och våld hon levde med för att hon trotsade familjens normer i kampen att få bestämma över sitt eget liv. Hon bönföll de samlade politikerna att hjälpa invandrarfamiljer in i samhället och att inte vända invandrartjejer ryggen. Två månader senare, den 21 januari 2002, mördades hon av sin egen pappa efter ett besök i systerns lägenhet på Sköldmövägen i Gamla Uppsala.
Samma år som Fadime mördades startades Tris, Tjejers rätt i samhället, av två systrar i Uppsala. En av systrarna heter Mariet Ghadimi och hon är än i dag verksamhetschef för Tris. Hennes engagemang startade flera år tidigare, när en av hennes vänner blev bortgift. Mariet Ghadimi upptäckte att det i Uppsalas skolor inte fanns någon som utsatta tjejer kunde vända sig till.
– Jag och min syster skyddade unga kvinnor som var rädda för att bli bortgifta, men jag insåg att vi inte kunde gömma alla. I stället måste samhället lära sig mer om hedersförtryck och förebygga det. Därför startade vi Tris.
Fjorton år har gått sedan Fadimes öde blev en ögonöppnare. Men hedersförtryck är inte något som minskat i Sverige. I flera segregerade förorter har kvinnor det senaste året vittnat om en stegrande kontroll över vad kvinnor gör och har på sig. Efter att TV4:s Kalla fakta i oktober 2015 avslöjade att vårdcentraler genomför oskuldskontroller av flickor på uppdrag av släktingar intervjuade jag Mariet Ghadimi. Hon sa då att vi måste våga ha en offentlig diskussion om värderingar, att vi i Sverige är för fega och naiva. Och att den som håller tyst om självklara rättigheter blir en del av förtrycket mot kvinnor och barn.
När vi nu träffas igen konstaterar hon att det har hänt en hel del bara på det halvår som gått.
– Det pratas betydligt mer om värderingar och det är väldigt bra. Men fortfarande finns politiker som inte vill eller vågar prata om hedersrelaterat förtryck och våld.
Hon ser massor som samhället behöver göra. Så som mer information i skolorna – till alla elever – om vad hedersförtryck är och vilka rättigheter man har som ung. Bättre utbildad personal på skolor och i socialtjänsten. Och information om jämställdhet och barns rättigheter till alla nyanlända.
– De kan inte veta hur vi ser på jämställdhet och vilka värderingar vi inte förhandlar om, säger Mariet Ghadimi.
Det har gått flera år sedan Sara flydde. I dag bor hon med skydd många mil från hemstaden och studerar på en högskola.
När Sara ser tillbaka är hon kritisk till hur socialtjänsten agerade och att de inte förstod allvaret. Hon hade ofta blåmärken efter mammans misshandel och skolan gjorde otaliga orosanmälningar. Flera socialutredningar genomfördes. Sara ler lite snett när hon berättar.
– En gång fick vi en familjeterapeut. Det var som ett skämt. Terapeuten kom hem och tyckte att vi borde göra trevliga saker ihop som familj, som att baka kakor eller så.
Sara lärde sig att myndigheterna sällan var till hjälp. Deras okunskap om hedersrelaterat förtryck förvärrade ofta bara situationen.
– När de blev inblandade blev jag alltid orolig. Socialtjänsten lyssnade inte på mig, utan involverade mina föräldrar som blev förbannade på mig för att jag dragit på mig ännu en orosanmälan. Socialtjänsten borde gjort riskbedömningar över hur deras agerande skulle påverka mig. Man kan inte alltid tro att föräldraåterförening är det bästa för barnet.
Saras fall är ett väldigt typiskt fall. Det säger Carin Götblad efter att ha fått läsa Saras historia.
– Det jag tänker är att det finns många sådana här fall och att det finns väldigt många som inte har den kraft som Sara hade. Det ska till mycket kraft för att bända sig loss när man är fostrad i de här normerna.
Mörkertalet över hur många som är utsatta – bland såväl minderåriga som vuxna kvinnor – är oerhört stort, enligt Carin Götblad. Att samhället slutar acceptera förtryck är ett första viktigt steg mot en förändring:
– Vi måste reagera och stå upp också mot vardagshedern. Det kanske inte verkar så hemskt att en tjej inte får lära sig simma eller umgås med kamrater. Men vardagshedern lägger grunden för det värre förtrycket.
För att ändra attityder behöver samhället jobba inkluderande; att ha stora grupper som lever isolerat är farligt, menar Carin Götblad. I den rapport hon la fram för två år sedan föreslog hon att utsatta skolor ska få interkulturella vägledare, en slags kuratorer med minoritetskompetens som kan ha en dialog med såväl barn som föräldrar och myndigheter.
– Under min tid som nationell samordnare träffade jag många föräldrar som var både intresserade och öppna för diskussion. Vi får inte utgå från att det inte går.
Sara säger att hon är glad att hon inte längre bor med sin familj och över att hon i dag kan bestämma över sitt liv. Men ibland drar saknaden igenom henne.
– Det var inte hemskt jämt, och de är ju ändå min familj. Jag tänker att när jag har utbildat mig färdigt och har ett jobb är jag mer självständig och då kommer jag kanske att kunna träffa dem igen utan att det är någon fara. Jag kommer aldrig att få en bra relation med min mamma, men om jag en dag får barn så vill nog mamma träffa sina barnbarn.
Utan sin kontaktperson hade Sara inte klarat det, säger hon. När hon i svaga stunder tänkt att nu åker jag hem – då har hennes kontaktperson varit stark i hennes ställe. Kontaktpersonen har också varit viktig i vardagen.
– Småsaker, som att kunna ringa och berätta att det gått bra på ett prov. Sådant som man annars har familjen till.
Fotnot: Sara heter egentligen något annat.