Under rättegången mot den 30-åriga kvinnan berättade Anita Blomqvist och hennes systrar hur mordet påverkat dem. De träffar regelbundet psykolog för att bearbeta det brutala mordet.
Dagen när allting rämnade började som vilken annan dag som helst. Anita Blomqvist var hemma i köket, där hon kokade ris och lagade till en fiskrätt. Just den här dagen tog hon sig inte till Gottsunda centrum för att fika med mamma Lisbeth Liljegren, 78. När det i stället ringer på dörren står flera poliser utanför. De legitimerar sig och berättar att något hemskt har skett.
– Jag trodde först att det hade hänt mina söner något. Den ene kör lastbil och den andre jobbar på byggen. När de berättade att min mamma blivit ihjälslagen blev allt bara svart. Som att ramla ned i ett tomt hål, säger Anita Blomqvist.
Hon frågar poliserna om hon kan få se sin mamma. För att försöka förstå. Poliserna säger nej, men stannar kvar hemma hos henne en lång stund. För att stötta Anita och ringa till systrarna.
– Jag klarade inte att göra det själv. Det gick bara inte. Jag sögs ned i ett vakuum. Det känns fortfarande som att jag är kvar där. I ett obegripligt mörker.
Lisbeth Liljegren var en lekfull, närvarande och aktiv mamma som ofta berättade för sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn hur mycket hon älskade dem. Hon växte upp i Stockholm och blev tidigt ensamstående med tre döttrar. Hon tyckte mycket om barn och därför passade yrket som dagmamma väldigt bra.
– Vi hade ofta minidisco med mamma när jag var liten. Hon hoppade dubbelrep eller spelade brännboll med oss. Vi fortsatte att ha en nära relation sedan när jag blev vuxen ... jag saknar så att höra hennes röst.
Anita Blomqvist bor nära mordplatsen men undviker att gå dit. "Det ger mig kalla kårar att vara där".
År 1988 flyttade Anita Blomqvist till Uppsala. 16 år senare kom mamman efter till Valsätra för att vara nära yngsta barnbarnen. I nya lägenheten älskade Lisbeth att pyssla med blommor och hade kanske en av Uppsalas finaste balkonger. Sista dagen i livet, den kalla vinterdagen i december, hade mamma Lisbeth varit på Rusta och köpt ett överkast. Väl hemma ringde hon en av döttrarna men begav sig sedan ut med rullatorn igen. Det var nämligen extrapris på kaffe på Lidl.
– Mamma brukade alltid gå genom gården. Men det hade snöat massor och det var inte plogat där. I stället tog hon stråket längs Linrepevägen.
Anita Blomqvist bor bara 10 minuter från mammans gamla lägenhet i Valsätra.
I rättssalen visades filmer från en övervakningskamera. Där kan man se hur Lisbeth möter en mörkhårig kvinna i 30-årsåldern. Helt oprovocerat hoppar kvinnan upp och sparkar ned Lisbeth. Misshandeln fortsätter när Lisbeth ligger på marken. Kvinnan sparkar och hoppar på hennes huvud.
– Hon går iväg, men kommer tillbaka och fortsätter misshandla mamma. Det är otroligt rått och grovt. Jag tänker ofta på om mamma led mycket. Var hon rädd?, säger Anita Blomqvist och gråter.
Lisbeth avled på platsen av sina svåra skador. Det är den avskyvärda händelsen som polisen en stund senare ringer på dörren hemma hos Anita för att berätta om. Flera månader senare hemsöker mordet henne fortfarande.
– Jag drömmer vidriga mardrömmar om det. Om grovt våld, som jag eller någon annan råkar ut för. Det är hemskt, säger Anita Blomqvist.
– Jag känner också hat. Mot kvinnan som brutalt slog ihjäl min mamma. Det är otroligt jobbigt att känna hat. Det tar mycket energi.
"Mamma talade alltid om hur mycket hon älskade oss barn. Jag saknar så hennes röst" säger Anita Blomqvist.
Det visade sig att 30-åringen som mördade mamman var psykiskt sjuk och även misshandlade två andra kvinnor i närheten. Hon har länge lidit av allvarlig psykisk ohälsa och utfört flera våldsamma attacker.
– Jag har skrivit flera mejl till riksdagspolitiker. Det får inte vara på det sättet att farliga och psykiskt sjuka går omkring på våra gator. Men jag har inte fått ett enda svar från dem.
Efter mammans död tömmer döttrarna hennes lägenhet. Då tvingas de passera mordplatsen på Linrepevägen, något som ger Anita Blomkvist kalla kårar.
– Trots att jag bor nära så undviker jag att gå förbi där.
På begravningen fanns den känslosamma hälsningen till mamman med.
Under rättegången berättade hon för rätten och åhörarna hur mordet påverkat henne.
– Det var jättejobbigt. Samtidigt är det viktigt att inte tysta ned vad som hänt och att mamma bara glöms bort. Därför ville jag berätta och jag har fått så otroligt bra stöd av mitt målsägarbiträde Lukas. Det kändes så tryggt att sitta bredvid honom under förhandlingen.
Den 30-åriga kvinnan döms för mord och flera misshandelsfall till sluten vård med särskilt utskrivningsprövning.
– Det kändes skönt. Jag hoppas att hon aldrig mer kommer ut. Tiden efter att mamma mördades har varit, och är, fruktansvärd. Men domen är ändå som ett slags avslut även om sorgeprocessen fortsätter.