Anders Johannesson, inventeringsansvarig, och kollegan Christer Wolrath, spårare.
Snön ligger tjock och orörd inne i skogen. Förutom en lång, smal sträcka där flera färska och stora tassavtryck syns. Vi befinner oss cirka två mil utanför Huddunge mitt i Siggeforareviret. Här har precis fyra vargar passerat förbi.
Anders Johannesson, inventeringsansvarig på länsstyrelsen, böjer sig plötsligt ned. Han tittar på spåren, följer den långa sträckan med två parallella spår som löper bortåt på den stora åkern.
– Man kan se att det är en varg i det att de har symmetriska tassavtryck till skillnad från lodjursspåret vi såg tidigare, säger han
Men vi börjar från början. Det är onsdag. Ett stort snöoväder har precis dragit förbi och UNT följer med Anders Johannesson och kollegan Christer Wolrath på en varginventering. De ska beräkna hur stor vargpopulationen är samt antalet årsvalpar inom bland annat Siggeforareviret.
Planen är till en början att vi ska åka mot Tärnsjöreviret när Anders Johannesson plötsligt för ett samtal från en kvinna i Siggefora. Hon berättar att hon precis sett fyra vargar springa över en åker som ligger intill hennes gård.
– Försten dit då, säger Anders Johannesson snabbt över walkie-talkien till Christer Wolrath, innan han vänder om bilen och gasar söderut.
Inventeringen av varg pågår mellan den första oktober till den sista mars och utförs av länsstyrelsen i samråd med viltskadecenter på SLU. Viltskadecenter undersöker fredade viltpopulationers storlek och utbredning. Viltskadecenter samordnar och utvärderar sedan länsstyrelsens inventeringar.
Inventeringsansvarige Anders Johannesson på länsstyrelsen
Spårningar sker oftast i snö. Under tiden tar man även DNA-prover från urin och spillningar. När man inventerar varg går man minst tre kilometer runt platsen där man misstänker att reviret finns.
Andra djur som inventeras är lodjur, järv och kungsörn. Dock sker dessa under andra perioder än för vargen, beroende på djurets biologi. Senare i år presenteras en slutrapport där resultaten sammanställts.
Urinmarkering från vargen.
Enligt Anders Johannesson är huvudsyftet med dagens inventering att ta DNA-prover från en vargtik i reviret. Anledningen är för att kunna fastställa om det är samma tik som vid tidigare års inventeringar.
– Vi har kunnat konstatera att det är samma revirmarkerande hane som tidigare, men tiken är ännu inte identifierad i år. Det skulle alltså kunna vara så att hanen går tillsammans med en ny tik, säger han.
Provröret bevaras säkert i ryggsäcken.
Under inventeringen 2021–2022 beräknade man att det fanns ett revir i Siggefora samt delar av ett i Tinäset, väster om Tärnsjö. Totalt räknade man cirka 10–15 vargar. Det var en liten ökning från föregående år. Men enligt Anders Johannesson är det svårt att räkna enskilda individer.
Vilket skick alfaparet – det vill säga det revirmarkerande paret – är i, om de är svagare eller starkare, samt om de fått valpar kan se annorlunda ut mellan de båda inventeringssäsongerna.
Skyltarna används för att skapa en karta över vargens rörelsemönster i reviret. En skylt placeras på den plats där spårningen påbörjas, där den avslutas och på de platser där det förekommer spår i form av spillningar och urin.
Enligt Anders Johannesson får länsstyrelsen in många tips från allmänheten om att man hittat spår från vargar. Men det kan vara svårt att ibland urskilja spår från vargar och stora hundar.
Dock finns det flera mönster att beakta som gör det möjligt att fastställa vilket djur det rör sig om.
– Vargar har ett ändamålsenligt sätt att röra sig på, till skillnad från en hund springer de inte runt och luktar på olika saker i sin omgivning. En varg följer ett rakt spår såvida de inte jagar eller blir skrämda. Det är väldigt liten chans att det är fyra hundar som är ute och springer parallellt. Även tassavtryck ser annorlunda ut, från framkant på de främre trampdynorna till bakkant på bakre är det cirka 10 centimeter.
UNT har tidigare berättat om vargobservationer i länet under 2023. Åsikterna om huruvida man bör förhålla sig till vargen går isär.
Enligt Anders Johannesson söker inte vargen mänsklig kontakt. Men i till exempel Uppsala län där det är relativt nära mellan olika hus och samhällen, till skillnad från i exempelvis Värmland, syns och upplevs vargen som väldigt närgången, menar han.
Han tillägger att man ska ha respekt för vargen – särskilt försiktig ska man vara om man är ute med hunden. Dock behöver man inte vara rädd för den.
– Jag har själv aldrig upplevt att det varit obehagligt att vara nära en varg, men jag vill ha koll på var de är. Det är inte svart eller vitt, vargen är inte livsfarlig för människor men den är heller inget djur som vi ska gulla med, säger han.
Anders Johannesson och kollegan Christer Wolrath i Siggeforareviret.