"Jag tittade tillbaka flera gånger och då gick den där. Men efter kanske sju minuter, lite mer, då hukade jag mig ned och tittade. Då såg jag att vargen vände sig om och sprang i väg bortåt i skogen", säger Emma Löfling. Bilden är en genrebild.
Det var på nyårsdagen som Emma Löfling var på promenad i elljusspåret strax norr om Heby.
Hon hade gått en stund och fortsatte bortåt från huset på Grusbanan när hon plötsligt hör ett ljud.
Från vänster och ur skogen kliver ett stort djur ut. Det ställer sig mitt på stigen framför henne.
Snabbt ser hon: Det är en varg.
– Samtidigt som vi går där springer den ut framför oss, kanske tre, fyra meter bort. Den står där en stund, sen springer den vidare in i skogen, säger Emma.
Men i stället för att springa i väg vänder vargen om. Den börjar följa Emma och hunden Norma, en snart tvåårig amstaff-tik.
– Jag ser det inte först. Jag fokuserar på att koppla henne. Jag tittar runt så att det inte är flera vargar där, då de lever i flock. Men jag ser inga fler.
Emma skyndar sig. Hon ringer sin pappa som är jägare. Han tipsar Emma att koppla Norma bättre. Emma drar henne till sig och håller henne nära.
Hon bestämmer sig för att avbryta promenaden och vänder om. Med sin pappa i telefonen ser sig Emma ständigt över axeln, för säkerhets skull.
Då ser hon vargen igen, precis bakom henne.
– Jag börjar gå och efter en stund kikar jag in i skogen. Då går den där, fast inne i skogen och den tittar på oss.
"Hon (Norma) förstod faktiskt inte jättemycket. Jag tror inte hon hann se vargen. Men hon såg på mig hur jag betedde mig. Så jag kopplade henne och höll hennes koppel och henne nära mig", säger Hebybon Emma Löfling om hur hunden Norma reagerade när vargen klev ut i motionsspåret. Bilden är en genrebild.
På frågan om det inte kan ha varit en hund svarar Emma att djuret hon såg var större än en vanlig schäfer. Den hade mer päls och var "fluffig", som hon beskriver det. Då hon var i chock och fokuserade på att ta sig därifrån tog hon heller ingen bild på vargen.
Emma berättar att vargen följde efter henne och Norma i minst sju minuter. När de närmade sig de första husen hukade hon sig ned och tittade in i skogen. Då såg hon hur vargen till sist vände tillbaka.
– Jag hörde ett knak och jag såg hur den sprang i väg. Jag fortsatte gå hemåt tills vi kom ända hem och vi gick in i stället för att promenera.
Efter händelsen är Emma omskakad. Trots att det inte skett ett vargangrepp på över ett år i och omkring Siggeforareviret, vilket UNT berättat tidigare, är Emma nu rädd att både gå med hunden och promenera själv.
Framöver kommer hon att promenera med stor försiktighet och hålla sig nära andra människor och bebyggelse.
– Jag vågar inte gå där i spåret mer. Utan jag kommer gå bland husen nu. Tidigare släppte jag alltid Norma på åkern här borta också, men det vågar jag inte göra efter det här.