Den vuxna varghanen sköts i Åre och skickades sen till Statens veterinärmedicinska anstalt i Ultuna. I magen hittades rester från bland annat ren, men vargen var fullt frisk och hade inga allvarliga sjukdomar.
Jag försöker att inte tänka på den uttjatade liknelsen. Men det första som ploppar upp är att djuret som ligger framför mig ser ut som en stor hund. Med enorma tassar, stora vita tänder, kraftfullt käkparti och bastant kropp.
– Det är ett riktigt muskelpaket. Tänderna är så stora för att de måste kunna bita genom ben och märg. Vuxna hanar är ofta robusta och atletiska, men den här vargen är större än genomsnittet, säger Erik Ågren, veterinär på Statens Veterinärmedicinska anstalt, SVA.
Alldeles nyss rullades båren fram från kylrummet i Ultunaanläggningen med den skjutna vargen på. Djuret har tinat och blodklumparna i isen har försvunnit. Med blotta ögat är det svår att se att djuret har skjutits ihjäl. Ännu svårare är det att föreställa sig att djuret nyligen levt ett fritt liv i den vackra fjällnaturen runt Åre i Jämtland. Tills den kom in på ett renskötselområde och länsstyrelsen beslutade om skyddsjakt.
– Oftast sker det om en varg har angripit renarna och länsstyrelsen beslutar då om att lokalisera och döda djuret. Även om vargen ser rätt oskadd ut så här på utsidan brukar det vara en annan syn när jag öppnar upp. Där är det väldigt trasigt och när det skett en snabb förblödning är lungorna ofta fyllda med blod.
Erik Ågren, veterinär på Statens veterinärmedicinska anstalt, har obducerat många rovdjur genom åren, men det är ändå alltid en speciell känsla när en varg ska undersökas. "När jag väl börjar jobba är det inget jag tänker på utan då är det fullt fokus på att vara professionell", säger han.
Alla stora rovdjur som dödas eller hittas döda i Sverige ska på ett eller annat vis undersökas på SVA. Populationen anses vara särskild känslig och det behövs kunskap om eventuella sjukdomar och smittor för att skydda beståndet.
Det råder en lite besviken stämning i rummet. Bjässen framför oss vägdes nämligen i fält och var då den största varg som någonsin skjutits i landet. SVA:s våg visar något annat. Men efter vårt besök ringer rovdjursbiologen Emma Höök upp.
– Den har vägts flera gånger nu, mer noggrannt. Vi kan konstatera att det är den största sedan mätningarna började 2010. Vargen väger hela 57,5 kilo, säger hon.
I sagans värld hittas Rödluvan och mormor i vargens mage. Erik Ågren brukar hitta något helt annat när han skär upp och obducerar djurets magsäck.
– Mycket vildsvin, rådjur, hjort, älgar, grävling, hare och fågel...och en gång en tamkatt. Lite blåbärsris kan slinka med också.
Vargen, som sköts på grund av skyddsjakt, undersöks och bland annat så mäts och vägs djuret noggrannt.
Någon halvmil norrut, på Bäverns gränd, där länsstyrelsen i Uppsala håller till, är det bråda dagar. Slutskedet av varginventeringen pågår och ska presenteras i juni. En viktig årlig genomgång av stammen i Sverige.
– Eftersom det är ett väldigt polariserat klimat med många starka åsikter från båda sidor i vargfrågan är det viktigt att vi kommer med rena fakta och även kan svara på frågor från allmänheten. Vi träffar gärna jägare, jordbrukare och vargvänner för att informera om hur det ligger till, säger Jonas Bergman, enhetschef på länsstyrelsen i Uppsala.
På skärmen framför oss flimrar kartor, diagram, föryngringsstatistik och massor av annan fakta om varg och andra rovdjur förbi. Jonas Bergman och inventeringsansvarige Anders Johannesson har arbetat i många år med vargfrågan på länsstyrelser i landet.
Inventeringsansvarige Anders Johannesson och enhetschefen Jonas Bergman på Länsstyrelsen är nyckelpersoner när det gäller vargens framtid i Uppsala län.
– Naturvårdsverket har bestämt miniminivån i landet till 300 vargar och det är den vi har att förhålla oss till. Det finns väldigt tydliga regelverk att arbeta efter men det kan ändå uppstå svåra frågor att ta ställning i och varje ärende är unikt.
Lars Björk på Svenska Jägareförbundets region mitt, anser att det är för mycket varg i Sverige och att det leder till angrepp på jakthundar och boskap. Han vill få ned stammen till ungefär 150 individer i Sverige alltså en halvering av miniminivån för landet. Dessutom är han besviken på att beslutsfattare och miljörättsorganisationer struntar i glesbygdsbornas oro.
– Jag är fel person att avgöra om rädslan är befogad eller inte, men den bör ändå tas på allvar och det är fel att inte lyssna på dessa människor alls. Visst finns det en del extrema åsikter på vår sida också men det är vi i förbundet noga med att ta avstånd ifrån, säger han.
"När jag jagar i Tärnsjö och släpper jag ut min hund där med hjärtat i halsgropen", säger Lars Björk på Svenska Jägareförbundet.
Det senaste året har inget angrepp registreras på jakthundar eller boskap i länet och Lars Björk har en teori om varför.
– För två år sedan dödades 90 får av vargangrepp i Siggefora och när det till slut beslutades om skyddsjakt så avstannade angreppen. Kanske för att fler människor rörde sig vid hagarna. Dessutom är många jägare för rädda att släppa ut sina hundar där det finns varg och därför sker inga angrepp nu.
Ser ni jägare på vargen som en konkurrent?
– Nej, det stämmer inte. Just nu finns det mycket vildsvin, klövdjur och annan vilt att jaga, men många jägare är kritiska till varg eftersom de är rädda för angrepp på sina hundar.
Emil V. Nilsson är lite av Lars Björks vargmotpol. Emil är regionansvarig på Svenska rovdjursföreningen och ser gärna fler vargar i länet, ett revir till skulle vara lämpligt, men han vill inte fokusera så mycket på antalet.
– Det är egentligen ointressant hur många vargar vi har eftersom antalet angrepp inte har ökat i takt med antalet vargindivider. Däremot måste vi hitta ett sätt att leva tillsammans med vargen, säger Emil V. Nilsson.
Svenska rovdjursföreningens Emil V Nilsson berättar om hur han brukar höra vargar i Siggeforareviret yla till varandra när han är i skogen. "Det är en fantastisk upplevelse."
Det kan göras på flera olika vis berättar han, nämligen genom till exempel skyddsstängsel för får som lever i vargrevir eller skyddsväst på jakthundar.
Många är rädda för vargar, ska inte myndigheter ta detta på allvar?
– Det är svårt hur man ska förhålla sig till en obefogad rädsla. Varg har funnits här sedan isarna försvann och det är fel att en liten grupp jägare, som nu för tiden verkar vilja återutrota vargen, ska få diktera villkoren.
Tillbaka i laboratoriet i Ultuna. Hygienreglerna är stenhårda, alltför att hindra att ämnen och eventuella smittor förs in eller ut i obduktionsrummet. Ändå luktar det unket och lite ruttet. Som att alla döda djur genom åren har satt sig i väggarna. Den stora vargen rullas lugnt tillbaka till kylrummet i väntan på obduktion. Samtidigt pågår livet utanför med okvädinsord och hotelser som kastas mellan vargvänner och motståndare. Mitt i denna storm ska Erik Ågren utföra sitt arbete.
Rovdjursbiolog Emma Höök och biträdande statsveterinär Erik Ågren har hämtat vargen som tinats upp från kylrummet. "Ett kännetecken för varg är den mörka toppen på svansen", säger Emma Höök.
– Fast jag obducerar djur hela dagarna så känns det speciellt även för mig när det kommer in en varg. Men när jag väl börjar jobba är det inget jag tänker på utan då är det fullt fokus på att vara professionell, säger han.
– Andra kan nog tycka att det låter konstigt, men det mest intressanta jag har hittat under en vargobduktion var en ovanlig missbildning på hjärtat. Det är sånt som jag kan bidra med för att öka framtida kunskap om vargen.