– Rent jordmässigt är vår lerjord i Uppsala lika bra som de bästa jordarna i sydvästra Skåne. Men Skåne har ett annat klimat med längre växtsäsonger, vilket gör att jordarna där är lite mer högavkastande, säger Ingmar Messing, professor vid Institutionen för mark och miljö vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
De goda odlingsjordarna kring Uppsala innebär i dag både en välsignelse och en förbannelse. En stor del av dagens Uppsala är byggt på jordbruksmark. I princip allt som byggts öster om Fyrisån i Uppsala ligger på fina lerjordar. Det hade knappast varit möjligt i dag, då den goda odlingsjorden betraktas som ett riksintresse som bara i begränsad utsträckning får bebyggas. Det innebär att stora områden i närheten av Uppsala är undantagna när staden växer.
Internationellt har åkermarken börjat bli en bristvara. Ingmar Messing tycker att man i dag fortsätter att tulla allt för mycket av odlingsjorden i Uppsala. Industriområdet i östra Fyrislund och det nya bussgaraget är exempel han nämner som nutida exploateringar på jordbruksmark.
– Med den exploatering som hittills har skett har vi förbrukat rätten att bygga på åkermark, säger Ingmar Messing.
Han påpekar dessutom att jorden ofta är förstörd om man bygger på åkermark, medan parker eller idrottsplatser i framtiden kan återställas till åker, om det skulle behövas.
Totalt är bara 7 procent av Sveriges yta åkermark medan 50 procent utgörs av skog. Därför är det, menar Ingmar Messing, ett mindre ingrepp att bygga för bostäder och företag på skogsmark än på åkermark.
Ekonomiskt är det dock svårt för jordbruket att värja sig. Det är stora skillnader på dagens fastighetsvärden i Kungsängen och Fålhagen med vad samma mark hade varit värd som åkermark. Ingmar Messing oroas av att man i samband med fyrspårsutbyggnaden med tillhörande bostadsexploatering ytterligare kommer att förstöra god åkermark kring Uppsala.
– Bygger man hus på en hektar åkermark på vår fantastiska lerjord leder det indirekt till att man får avverka flera hektar regnskog på sämre jordbruksmark för att mätta den ökande världsbefolkningen, säger Ingmar Messing.
Att lerjorden är bra odlingsjord beror på flera saker. Dels håller den vattnet bättre än sandjordar, vilket märks inte minst ett torrt år som i år. Dessutom samlas de små kornen i leran ihop sig till större klukmpar. Växtrötterna kan sedan söka sig ned i sprickor längs de här klumparna och i maskgångar och nå djupare ner i marken, vilket gynnar växternas upptag av både vatten och näring. Höstvetets rötter kan gå så djupt som 1,5–2 meter under markytan. Jämfört med sand- och siltjordar finns också mer mineralnäringsämnen i leran som frigörs successivt genom vittring, vilket ökar bördigheten..
Historiskt har även lerjordarna kring Uppsala, märkligt nog, varit betydelsefulla odlingsmarker, enligt Clas Tollin, docent i agrarhistoria. Möjligheterna att bearbeta tunga lerjordar var begränsad med dåtidens redskap. Ändå kan man se att även lerjordarna runt Uppsala var uppodlade redan under sen vikingatid och tidig medeltid.
– Hur de bar sig åt, det vet jag inte. Men dåtidens jordbrukare måste ha haft en väldig känsla för timing, när det var exakt rätt fuktighet i jorden för att kunna bruka lerorna trots den tidens lätta redskap, säger Clas Tollin.
Skälet till att man gav sig på de tunga jordarna redan på den tiden var även då bördigheten. På den tiden kunde man kanske få sex gånger utsädet på de bästa jordarna i stället för fyra gånger som var normalt. Men det är naturligtvis siffror som står sig slätt mot dagens moderna jordbruk där avkastningen kan ligga på 40 gånger utsädet eller mer.
LÄS MER: Leran är Uppsalas guld sedan medeltiden