Varje år sjunker gågatan i Uppsala uppemot en centimeter. De omgivande husen, däremot, är pålade och står därför hyfsat stadigt i den blålera som utgör fundamentet under stora delar av Uppsala. Resultatet: gapande sprickor mellan husgrunderna och gågatans markplattor. Och klivet in i butikerna blir allt högre.
– Du ser, det syns egentligen överallt här, säger Thomas Eldh och pekar på hålen i botten av husen längs den södra delen av gågatan där vi promenerar.
Thomas Eldh är geotekniker på Bjerkings i Uppsala, ett konsultföretag som ger råd om vilka markförberedelser som krävs inför olika slags bygg- och anläggningsprojekt. Thomas Eldh och hans kolleger är några av Sveriges främsta lerexperter.
– Skulle leran inte vara så besvärlig som den är skulle vi ha mycket mindre att göra. På kontoret har vi en affisch där vi tackar Uppsalaleran för alla jobb, säger han med ett skratt.
Ja, nog innebär leran merjobb.
På 1990-talet höjdes gågatan efter att den sjunkit för mycket i förhållande till husen. Och nu är det alltså dags igen. Till hösten börjar Uppsala kommun planera det stora projektet att bryta upp markplattorna och fylla på med något material så att gågatan hamnar i nivå med husen. Grus är vanligast som fyllnadsmaterial och relativt billigt. Men det har en klar nackdel: det är tyngre, och gör att gågatan sjunker snabbare igen efter höjningen. Lättviktsmaterial – som lecakulor eller skumglas – är betydligt dyrare, men tynger inte ner leran.
– Vi får se vad vi kommer fram till. Om vi ska göra en jättedyr åtgärd nu eller hålla på som vi alltid gjort och justera gågatan vart tjugonde år, säger Johan Eriksson som är miljöstrateg på stadsbyggnadsförvaltningen.
Gågatan är bara ett av många exempel där leran ställer till det. Leran gör också att många hus och broar måste pålas och att ledningar och rör behöver repareras oftare eftersom de spricker när marken sätter sig. Johan Eriksson kan i nuläget inte säga något om vad kostnaden för omgörningen av gågatan kan tänkas landa på. Och vilka merkostnader leran förorsakar varje år för Uppsala kommun, Uppsala vatten, byggföretag och andra aktörer är naturligtvis omöjligt att veta. Men, påpekar Johan Eriksson; leran är inte bara dålig.
– Den ger ett gott skydd för vårt dricksvatten som finns under leran, eftersom den hindrar att föroreningar kommer ner.
Leran ligger djupt under oss. I Librobäck och i delar av Svartbäcken är lerdjupet 50–60 meter. Och från Flustret och söderut längs ån på bägge sidorna sträcker leran sig uppemot 90 meter. Hela Industristaden vilar på Uppsalas kanske djupaste lergrav, där pålarna som ska hålla husen på plats inte når ner till fastare mark.
Det är bara i Uppsala och Göteborg som dessa lerdjup finns. Många städer i landet vilar i stället på sand eller jordarten morän, som en blandning av sand, grus och stenar. Sand och morän rör sig inte nämnvärt. Lera, däremot, är 200 gånger finkornigare än sand och utgörs till stor del av vatten som mycket långsamt pressas ut när man lägger på en last.
– Med våra lerdjup kan det bli sättningar i hundratals år. Det finns massor med gamla byggnader i Uppsala som rör på sig, säger Thomas Eldh.
Några av de tydligaste exemplen på byggnader i rörelse är studentnationerna. När de byggdes på 1800-talet pålades ofta inte hus. På GH:s nation har det medfört att huset lutar – rejält. Ena änden av huset har sjunkit 45 centimeter djupare ner i leran än den andra. Thomas Eldh skrattar när han tänker på lutningen.
– Alla samlas nere i baren mot Trädgårdsgatan.