I dag är Uppsala mest känt för sin domkyrka, sina två universitet, för Carl von Linné och andra storheter i den akademiska världen. Men hur många känner till att Uppsala har en 700 år lång tradition av tegeltillverkning? Det äldsta teglet är från 1200-talet och finns i väggarna på Helga Trefaldighetskyrkan. Förutsättningen är leran som Uppsala vilar på.
– Leran har varit Uppsala guld. Redan vid Linnés tid tog man upp lera som sedan fraktades till Mariebergs porslinsfabrik i Stockholm. Ekonomiskt har den betytt mycket för Uppsala som industristad, säger Theresa Weber Qvarfort.
Hon har gjort en inventering av Uppsalas lertäkter för Länsstyrelsens räkning. Det har givit henne en unik inblick i lervaruindustrins historia.
– Mellan åren 1850 och 1980 hade Uppsala 14 tegelbruk och 6 kakelfabriker. Uppsala var ju litet på den tiden så de låg i de delar som vi idag räknar som centrala. Skorstenarna från tegelbruken präglade hela staden och teglet finns i de flesta äldre byggnaderna i stan, berättar Theresa Weber Qvarfort.
Uppsala är den stad i Sverige som haft mest tegelindustri inom stadsgränsen. Tegelbruken fanns överallt, i Gamla Uppsala, i Nyby, i Luthagen, Fålhagen, Ekeby, Tuna Backar, Svartbäcken och Bergsbrunna. Till bruken hörde stora lertäkter som ofta förvandlades till vattenfyllda hål under vintern.
– De kunde vara upp till nio meter djupa beroende på vilken sorts lera man ville ta upp. I Fålhagen användes ett lertag som bad vid Almtunaskolan, man hade byggt både brygga och hopptorn där. Vintertid åkte man skridsko på isen. I lertäkter i Luthagen och Fålhagen satte man ut en matfisk som heter ruda i de djupaste täkterna, säger Theresa Weber Qvarfort.
Runt sekelskiftet växte allt fler tegelbruk upp i stan. En anledning var nya restriktioner för att bygga hus i trä på grund av brandrisken. Dessutom rationaliserades industrin genom nya metoder att bränna tegel och billigare bränslen till ugnarna.
Tegelbrukens storhetstid var dock på 1940-50-talet. Då var produktionen sedan några decennier elektrifierad, bruken tog inte längre upp leran för hand utan med grävmaskiner och transporterna sköttes med lastbil. Ett 10-tal tegelbruk var i drift samtidigt. De kunde producera upp till 40 miljoner tegelstenar per år.
– Hela Karolinska sjukhuset i Stockholm byggdes av tegel från Röbo tegelbruk i Uppsala, berättar Theresa Weber Qvarfort.
Det som gjort förutsättningarna för keramisk tillverkning extra bra just i Uppsala är de tjocka lagren av så kallad ishavslera som finns i och runt stan. Särskilt åtråvärd var en typ av lera som ligger i tunna lager, så kallad varvig lera. Den blir gul när den bränns.
– Man har också använt den blåsvarta Fyrisleran. Det är en så kallad gyttjelera som luktar lätt svavel när man tar upp den. Den blir röd i färgen och är mycket hållbar när den bränns till tegel, säger Theresa Weber Qvarfort.
Hur många som jobbade vid bruken har hon inte några uppgifter om.
– Det är svårt att kartlägga. De heltidsanställda var få och man tog in säsongsarbetare. Tegelbruk kunde snabbt ge stora vinster och gå i konkurs när konjunkturen försämrades.
Enligt den lokala industrihistorikern Roland Agius ska dock 240 arbetare varit sysselsatta vid bruken år 1915.
Vid mitten av 1900-talet ökade konkurrensen mellan tegelbruken och flera köptes upp och slogs samman. När det svenska miljonprogrammet började byggas på 1960-talet konkurrerades teglet ut av den billigare betongen, kakelplattor ersattes av plast i badrummen. Uppsalas tegelbruk tvingades stänga ett efter ett. Epoken tog slut år 1984 när Bergsbrunna tegelbruk lades ned.
Inte mycket syns i dag av näringen som betytt så mycket för staden. Bara byggnaderna av det mest kända, Ekeby bruk, som också tillverkade keramik och porslin är kvar. I Ekebydalen intill finns ett par små pittoreska sjöar i landskapet som minner om de gamla lertäkterna.