Universitetslektor Hanna Hodacs rekommenderar att göra snålkaffe på korn, men för att spara maximalt med pengar väljer vi att dra upp ett knippe maskrosor.
Får synen av prislapparna på kaffehyllan dig att vilja ge upp kaffe för gott? Kan du samtidigt inte tänka dig ett liv utan det bruna guldet? Gör som fattigt folk gjorde redan på 1700-talet: Lös det med något annat!
Ska man ha samma mått som en 1700-talsmänniska så räcker det med att du hittar något som liknar en böna, rostar den och gör en dryck som är någorlunda brun och varm.
– Mycket av det man gjorde då handlade om att imitera, det var ett sätt för fattiga människor att få till något som liknar kaffe. Man tar det man har på gården, säger Hanna Hodacs, universitetslektor vid Institutionen för idéhistoria vid Uppsala universitet, som forskat på användandet av surrogatkaffe.
Hon berättar att man genom historien tagit till allt möjligt för att spara in på kaffekassan, allt från spannmål som havre och korn till lite mer tveksamma val som ekollon och enbär. Tittar vi framåt världskrigsåren tog man till rötter som cikoria och maskros. Tiderna då går kanske inte att jämföras med hur det är nu, men sitter du och är drabbad av plånbokspanik blandat med grov kaffeabstinens så finns det lösningar: UNT har testat att göra riktigt snålkaffe.
För det första behöver vi välja vad kaffet ska vara gjort av. Hanna Hodacs har en favorit.
– När jag själv har testat är det korn som har funkat bäst. Rostningen tar fram något som liknar kaffesmak, säger hon.
Om man nu inte råkar ha tillgång till sitt eget kornfält så är korn betydligt dyrare i dag än på 1700-talet. En vanlig, snyggt designad ekologisk påse hela korn går på typ lika mycket som ett paket kaffe, om inte mer. Därför ger vi oss ut och plockar ogräs – det får bli maskroskaffe!
Maskrosor växer i drivor på de flesta bakgårdar och har man bara lite starka nypor är det relativt lätt skördat. Varning för daggmask.
Det kommer inte bli något koffein i det här kaffet, men det är inte heller meningen när det kommer till kaffesurrogat.
– Det handlade mer om känslan. Det kunde ju vara så att man hade fina porslinskoppar men inget kaffe, och då kompenserar man. Det är så mycket olika saker som har med kaffedrickande att göra som man nödvändigtvis inte behöver kaffebönor för, säger Hanna Hodacs.
Rostade maskrosrötter som ska malas till kaffesubstitut.
Det är inget direkt svår sak att få till råvaran till det här kaffepulvret. Dra upp maskrosor, tvätta, torka, rosta. Men när det kommer till malning och tillagning tar vi hjälp av en expert: Anders Arrenius som driver, ett kafé i centrala Uppsala som är känt för att locka finsmakare. Han är ganska skeptisk när vi kontaktar honom för att be om hjälp.
– Det låter som ett vanskligt projekt, men visst, vi testar, säger han.
En av stammisarna på kaféet som råkar vara sommelier tar sig ett smakprov och summerar det:
– Man blir mer förbryllad än förbannad.
Anders Arrenius på kaffebaren Arrenius och company tycker åtminstone att färgen är rätt, men är det kaffe? "Nej", säger han.
Det kanske var ett otaktiskt drag att komma med ett surrogatkaffe till Uppsalas kaffenördsmekka, men det som konstateras är att det smakar rostat, lite sött, lite beskt, och är brunt och varmt. Så med 1700-talsmått mätt är det i alla fall godkänt. Men kaffepriserna till trots är vi fortfarande långt ifrån att blanda i maskros i kaffeburken.
– Det är mer sannolikt att man börjar med korsbefruktning av mindre populära bönor, som Robusta, något man redan har börjat med. Men vi måste kanske börja tänka på kaffe som en lyxvara, i stället för att hinka i oss 5–6 koppar om dagen, säger Anders Arrenius.