Dugliga politiker är en underskattad resurs i alla politiska system. I den bästa av världar har de förmågan att upptäcka problem, utröna dess orsaker och, genom sin förståelse för systemet och dess begränsningar, kunna hitta den minst dåliga lösningen. Därutöver förväntas de kunna övertyga både väljare och kollegor, och hitta nödvändiga kompromisser bland konkurrerande intressen. Det är ingen liten önskelista.
I praktiken lever få upp till idealet men sunda spelregler och en gynnsam politisk kultur kan lindra många av problemen. Jag har i tidigare krönikor (exempelvis UNT 22/6 2022 & 30/6 2021) argumenterat för att utformningen på den svenska parlamentarismen bidrar till problemen, men den politiska kulturen och enskilda politiker är inte fria från skuld.
Välfärdsforskaren Andreas Bergh argumenterar i en krönika (DN 26/7) att Sverige förlorat sin säregna politiska kultur sedan millennieskiftet. Han hänvisar både till den amerikanska statsvetaren Thomas Anton och sin egen forskning för att belägga påståendet att Sverige vid olika tidpunkter under 1900-talet haft en ganska unik kompromissvillighet bland de stora partierna. Oppositionen såg som sin roll att vara konstruktiv, och såg till att säkra en majoritet för en annan linje innan man ställde till bråk. Regeringen å sin sida visste att man skulle behöva avgå om ens politik föll i riksdagen. Båda dessa delar verkar ha fallerat under de senaste mandatperioderna.
I takt med att partierna blivit fler och majoriteterna allt spretigare har situationen naturligt blivit stökigare. Detta har samtidigt påskyndats av en vrickad idé om vad som är modigt i politiken. Många politiker har gjort till sin paradgren att gå till hårdast angrepp mot sina politiska motståndare och deklarera olika ultimatum mot tänkbara samarbetspartners. Sverige har både partiledare och ministrar som belönats för att inte vara konstruktiva.
Det som i dagens kontext kräver verkligt mod är att förklara för sina väljare att framsteg sker via stegvisa förändringar, där olika intressen noga vägs mot varandra. Det förutsätter nämligen inte bara självförtroende utan även ett förtroende för att väljarna kan sätta sig in i komplexa samhällsproblem givet möjligheten. I stället verkar det ”mod” som premieras vara att inte vika för något; att man vid varje givet tillfälle ska utmana grisen i gyttjebrottning. Det har skapat ett politiskt klimat där ingen vågar ge den andra en tum, även om alla förlorar på det i slutändan.