I ett land präglat av två stora partier och sedermera två starka block som kämpat om egen majoritet är det inte konstigt att detta ses som en norm, men en annan ordning är möjlig.
Med flexibilitet och kompromissvilja behöver inte regeringen vara stor eller ens stabil. Den nu mer mytomspunna gula knappen, det vill säga att lägga ned sin röst, har dock tack vare de senaste årens spinn kommit att bli synonym med den gröna. Att tolerera en regering har kommit att betyda att man stöttar den.
Det finns dock gott om beslutande församlingar och länder där den styrande makten förhandlar budget med oppositionen, och söker breda underlag för större reformer. Det hade också gått i Sverige, trots de försvårande delar av regeringsformen som jag skrivit om i en tidigare krönika (UNT 18/6).
Det kommer samtidigt bli svårt så länge skyttegravsmentaliteten består, och flertalet partier bundit sitt existensberättigande till att inte låta andra styra. Detta gäller såväl relationen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna som Centerpartiet och det Annie Lööf kallar ”ytterkanterna”.
Många riksdagspartier har redan i dag som favorittalepunkt att söka breda uppgörelser i viktiga frågor. Försvar, migration, energi, pensioner och en lång rad andra centrala frågor har historiskt kunnat avgöras vid förhandlingsbordet och inte valurnorna. Man har också kunnat enas om ramverk för finanspolitik, förhållningssätt till penningpolitik och många av grundlagsändringarna. Detsamma skulle kunna gälla för statsbudgetar och större reformer mellan val i en splittrad riksdag.
Med en sådan ordning hade behovet för väljare att taktikrösta blivit mindre. Partierna som sedan vill axla ansvaret för regeringsmakten hade fått färre fördelar medan partierna med bäst sakpolitik och förhandlare kunnat få större inflytande.
Det hade gjort det betydligt mindre dramatiskt att trycka gult på någon annan än ens förstahandsval och minskat intresset för vem som innehar regeringsmakten. Det hade i sin tur kunnat minska ryckigheten i systemet, om färre frågor blev föremål för förändring vart fjärde år, och gjort det svårare för mer extrema förslag att få fäste, när dessa inte kan bakas in i ett helhetspaket och säljas in som att alternativet är en annan extrem.
Parlamentarismen hade kunnat bibehållas med ett ökat fokus på förhandlingar i utskott, kompromisser i kammaren och ett större utrymme för att skapa majoriteter mellan partier och ledamöter, utan att det behövde bakas in i oklara regeringsöverenskommelser.
Men vad vore väl en bal på slottet.