Härom veckan uttryckte utrikesminister Ann Linde (S) ilska över politisk vilde som benämning på riksdagsledamöter som lämnat sina partier men behållit sin riksdagsplats (SvD 10/6). Att ordet använts av partikamraterna i Regeringen och är allmänt vedertaget talar förvisso för att upprördheten kanske främst är strategisk, men ministern har givetvis en poäng i att benämningen inte är värderingsmässigt neutral.
Sedan riksdagen fick sin nuvarande utformning 1971 har den sett 28 ”vildar” varav mer än hälften kommer från Sverigedemokraterna (9) eller Vänsterpartiet (7). Trots det har principen en betydligt längre historia och är en naturlig konsekvens av att väljare i första hand utser personer som ska representera dem i en lagstiftande församling, inte partier.
I teorin ska därför de svenska partierna förstås som sammanslutningar av människor med liknande värderingar som ställer upp på en gemensam lista, varav de mest populära får dela på de mandat som rösterna räcker till. I praktiken ser det annorlunda ut. Förra riksdagsvalet kryssade färre än var fjärde väljare en kandidat, och utav dessa kommer endast hälften ihåg namnet på personen. Av riksdagsmandaten var det endast fem som fördelades genom personkryss. Förklaringarna till detta är såklart flera, men en starkt bidragande faktor är centraliseringen av makt till partierna.
Centraliseringen kan ses på flera ställen. De stängda partilistorna och de olika procentspärrarna gör det svårt för enskilda kandidater att ta sig fram. Pengarna som går till ledamöternas politiska sekreterare fördelas genom partierna och garanterar således inte egna tjänstemän. Det stora antalet ledamöter i riksdagen, vars enskilda inflytande således blir mindre, hjälper också till.
I flera av de här avseendena sticker Sverige ut. Sverige har med sina 349 ledamöter nästan dubbelt så många som övriga Norden där Finland har 200, Danmark 179 och Norge 169. Det svaga personliga mandatet skapar en tydlig beroendeställning gentemot partierna (snarare än väljarna) och uppmuntrar till inställsamhet. I kombination med en oproportionerligt stark regeringsmakt har vi skapat en riksdag som är benägen till låsningar.
Det är i den kontexten som avfällingar från partierna blir ett sådant huvudbry, och där ”vildarna” blir en tacksam måltavla. En genomgripande grundlagsreform skulle kunna göra upp med flera avarter i den svenska parlamentarismen, och fler riksdagsledamöter skulle kunna hitta en position mellan vilde och knähund.