Den 11 september går Sveriges fjärde stad till kommunalval, 81 platser i fullmäktige står på spel. Uppsalaväljarna är bland annat kända för att rösta ungefär som i riket som helhet. Kanske är det därför som de båda kandidaterna till posten som kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling (S) och Therez Almerfors (M), låter som kopior av sina partiledare Magdalena Andersson och Ulf Kristersson?
I en längre UNT-intervju (15/8) slår Almerfors fast att trygghetsfrågan är den viktigaste inför valet. ”Är du inte trygg är du inte fri”, säger hon. I debatten mot Pelling (UNT 2/8, 16/8) har kameror och ordningsvakter, trygghetscenter och andra åtgärder inom skola och socialtjänst, slungats fram och tillbaka.
Problemet är inte att det saknas lokala kopplingar i trygghetsfrågan, sådana finns det gott om. Problemet är att den lokala debatten i så hög grad sker under rikspolitikens paraply. Det gäller faktiskt även skolan och omsorgen, som båda är kommunala men som i hög grad styrs av lagar som Riksdagen fattar beslut om.
Varför nämns knappt spårvagnar och snabbussar i Uppsalas valrörelse? Eller den nya stad som ska byggas vid Lunsen i södra Uppsala? Andra stora valfrågor under mandatperioden har varit konstmuséet och utvecklingen av området runt Slottet. Den bilfria innerstaden och cityhandelns framtid går hand i hand med stadens. Planmonopolet utgör den verkliga lokala makten och det borde ju vara på valdagen som makten ska fördelas. Eller hur?
Apropå makt, hur ska Uppsala styras under de närmaste fyra åren? Det avgående kommunalrådet Mohamad Hassan (L) berättar i UNT (31/7) om hur det gick till när Mittenstyret (S/L/MP) bildades hösten 2018. Fara värt är att Uppsalaborna får vänta till efter valet även den här gången, med att få veta vilka de svåraste personkonflikterna varit, eller vilka företrädare som träffats på något kafé för att göra upp.
Väljarna vill veta hur partierna tänker. Hur påverkar den kommande lågkonjunkturen (2023, enligt Konjunkturinstitutet) synen på samarbeten? Ett mittenstyre som lutar sig mot Vänsterpartiet kommer kanske i en annan dager om det vankas besparingar?
Det finns en medicin mot den här ordningen och det är skilda valdagar – att kommun- och regionvalen hålls vart fjärde år, mellan riksdagsvalen: 2024, 2028, 2032, och så vidare. Som i nästan alla andra länder. Sverige är unikt med en gemensam valdag enligt vallagen, konstaterade en utredning (SOU 2001:65) som gjordes av Göteborgs universitet.
Det blev ingenting av med det den gången heller, trots att EU-medlemskapet några år tidigare spräckt föreställningen om att val i Sverige måste ske samtidigt. Argumentet mot skilda valdagar var då, som alltid, risken för lägre valdeltagande och därmed en lägre demokratisk legitimitet för resultatet. Mot detta ska ställas förhoppningen om en vitaliserad politisk debatt med skilda valdagar.
Statsvetaren Henrik Oscarsson (numera Ekengren Oscarsson) som ledde utredningen 2001 påpekade intressant nog att det i Norge vid den tiden fanns en spegelvänd debatt. Grannlandet övervägde att införa en gemensam valdag, just av skälet att få upp valdeltagandet, men valde sedan att avstå.
Det är ingen vild gissning att det är partierna som håller emot att skilja på de olika valen. Man har sina lojala partiarbetare på alla nivåer som alla tar sats mot det ödesmättade riksdagsvalet. Går det bra på riksnivå går det antagligen hyfsat lokalt också, vilket blir moroten. Särskilt vitalt blir det under alla omständigheter inte.
Man kan väl få drömma om ett ödesval i Uppsala 2028? Liksom i regionen och de andra kommunerna. Tänk att få grotta ner sig helt i de lokala frågorna, det vore väljarna och skattebetalarna värda.