Chauffören Harry lyfte ett kolli från sin bil någon gång på 1990-talet. Det knäckte till ryggen. Aj, som (valfri svordom). En kollega fick täcka upp och nästa morgon var Harry hos husläkaren. Alternativen var två: Ingen fara, vila några dagar. Eller besök hos en specialist med rehabilitering, lite längre sjukskrivning och sedan kanske andra arbetsuppgifter under en tid.
Någon gång i början av 2000-talet rasade det för Helena som mått dåligt ett tag. Där började en mångårig resa av sjukskrivningar, strider med handläggare på Försäkringskassan, krav på att söka jobb, diskussioner om sjukersättning och så nya strider med Försäkringskassan.
En viktig skillnad är att alla läkare och handläggare hade samma syn på Harrys tillstånd, det som kallas ”sjukdom i rörelseorganen”. Helena kunde däremot bli sjukskriven på obestämd tid av en stressad husläkare och snart må ännu sämre. Nästa kunde tvärtom säga att ”inget tydde på sjukdom”. En tredje läkare eller handläggare ville tala om situationen i hemmet, med barnen och hennes åldrande mor.
Från ryggont till utmattning är titeln på Försäkringskassans lägesrapport som presenterades i höstas (17/10). Där konstateras att antalet som är sjukskrivna på grund av stress är rekordhögt, att kvinnorna drar ifrån männen och att vissa (kvinnodominerade) branscher är särskilt drabbade av psykisk ohälsa.
”Helena” drabbades av tre paradigmskiften när nya regeringar skulle ta krafttag mot sjukskrivningarna. S-regeringen 2002 införde begreppet arbetsförmåga och tog strid mot den omfattande förtidspensioneringen. Alliansregeringen 2006 införde rehabiliteringskedjan, med tidsgränser för olika åtgärder samt en bortre gräns för sjukförsäkringen. Och så S-regeringen 2014 som satte upp ett siffermål för sjukdagarna (9 per år senast 2020) och gav Försäkringskassan strikta instruktioner.
Den nuvarande regeringen har inga sådana ambitioner. I regleringsbrevet för 2024 talas det om fusk och kriminalitet men inget om att minska sjukskrivningarna. Sverige sticker inte ut på samma sätt längre och kanske anses 10-11 dagars sjukskrivning per år vara en rimlig nivå? Men andelen psykiatriska diagnoser fortsätter alltså att öka.
Fortfarande saknas såväl en tydlig definition på utmattningssyndrom (som består av ett knippe symtom, se 1177.se), som en förklaring till varför sjukdomen uppstått. Till en början ansågs 1990-talskrisen och nedskärningarna ha spelat en stor roll. Den sammanföll i tid med att tidningarna började skriva om det nya fenomenet utbrändhet och att långtidssjukskrivningarna ökade kraftigt.
Neddragningar kan bidra till stress, likaså dubbelarbete, att få ihop ett liv med arbete, hem, barn och gamla föräldrar. Men ett ord som ofta nämnts i samband med längre sjukdomsfall är ”omorganisation”.
Att inte riktigt veta sin roll på jobbet är enormt stressande. Kanske har ens arbetsuppgifter delvis digitaliserats, eller förändrats och tagits över av yngre? Arbetslivet förändras i en rasande takt på 2000-talet, den som slutat och kommer på återbesök känner inte igen sig. Förändringar som man själv inte kontrollerar framkallar massor av stress – inte stress som i ”springa fortare” utan enbart negativ stress.
Forskarna har ett digert jobb framför sig, när politikerna tycks ha tappat intresset för ohälsan i arbetslivet. Någonstans finns en kärna som bättre behöver förstås. På ledarsidan under hösten har vi beskrivit den nya målstyrda administration av planerare, strateger och partners som gradvis tagit över verksamheter (9/10, 16/10, 23/10, 6/11).
Vissa mår toppen av sina nya fina jobb, men hur är det för alla dem som de ska stötta? Dessa önskar nog ibland att de hade lite ont i ryggen och behövde vila några dagar.