Ledarna måste göra upp med administrationen

Stadshuset i Uppsala. Ledning behövs men alla ska inte vilja jobba i centraladministrationen.
Stadshuset i Uppsala. Ledning behövs men alla ska inte vilja jobba i centraladministrationen.

HR-avdelningarna var inte först med att göra jobbet svårare.

Ledarkrönika 16 oktober 2023 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Förra veckans ledarkrönika om HR, Human resources (UNT 9/10), har väckt känslor, känslor av igenkänning. Nästan oavsett yrke tycks man de senaste decennierna ha drabbats av dessa strategiska dokument, fulla av engelska termer och som tar upp en stor del av arbetstiden. Måluppfyllelse och kvalitetsindikatorer tycks ha blivit viktigare än att göra det jobb man utbildat sig till.

Det handlar alltså om en yrkesgrupp, HR, som lyckats elevera (höja) sig för att pyssla med andra saker än de triviala personalfrågorna. Exakt vad de gör är höljt i dunkel för utomstående. När Region Skåne söker en ny HR-partner ska hen jobba mot ”funktionsdirektörerna”. ”Verksamheterna du stöttar består i första hand av strateger, utvecklare och handläggare och är präglade av en hög komplexitet”, heter det i yrkesbeskrivningen.

Det enda man förstår är att det är någonting viktigt och att det antagligen kommer att göra läkare och sjuksköterskor ännu argare. Samt att det blir dyrt för skattebetalarna. ”Min efterträdare fick titeln personaldirektör och då skulle alla personalsekreterare bli personalchefer”, som en före detta personalchef beskriver det i ett mejl.

HR är ett tacksamt exempel, med sin titelsjuka och sitt språk. Men det är långt ifrån den enda stödfunktion som svällt över alla bräddar på 2000-talet. Kommunikatörerna är 273 till antalet i Göteborgs stad, 187 inom Polisen och 214 på Trafikverket. ”Vi får pr och kommunikatörer för pengarna”, skrev Sakine Madon (UNT 1/9).

UNT:s ledarsida har vid ett antal tillfällen kritiserat såväl storleken på som uppgifterna för Uppsala kommuns kommunikationsstab. Vem vill vara informatör när man bli kommunikationsstrateg, en yrkesgrupp som i genomsnitt tjänar 44 800 kronor i månaden (jobnet.se). 

Först ut med att ”underlätta” arbetet för alla vanliga yrken, det vill säga göra det svårare, var nog ändå it-folket. Stockholms läns landsting beräknade redan 2016 att anställda ägnade en timme per dag åt krångel med något av de 1 600 olika it-systemen. Uppsala kommun avbröt i våras upphandlingen av ett ”heltäckande it-system” som påbörjades 2019. ”Det är skit”, kommenterade kommunalrådet Erik Pelling (S) (UNT 17/4).

Det är verkligen skit på många sätt, när administrationen bara ökar samtidigt som det råder en skriande brist på dem som ska göra jobbet: sjuksköterskor, poliser, lokförare, listan kan göras lång. En riktigt duktig lärare, till exempel, kan räkna upp många skäl för att sikta på ett jobb inne på utbildningsförvaltningen: bättre betalt, mindre stress och mindre av tråkig administration (!).

Varför har det blivit så här? Vissa skyller det på New public management, 1990-talets reformer av den offentliga sektorn, som handlade om styrning av verksamheter där näringslivet skulle stå modell. Men även om företag leder trenderna inom organisation, kan de aldrig lägga lika stora resurser på folk som inte producerar någonting. Ägarna har helt enkelt inte råd.

Forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger, som skrivit om eleveringen, har också förslag till motmedicin: administratörer ska jobba nära kärnverksamheten, enbart skickliga yrkesutövare ska bli chefer och det ska finnas ett målvärde, en kvot, mellan administration och verksamhet. ”Det går att backa”, skriver de (DN Debatt 5/2).

Det kokar ned till en ledarskapsfråga. Vilken sjukhusdirektör blir först med att anställa en informationschef, en it-chef och en personalchef med bred förståelse om vad som händer på klinikerna? Vilken skolchef blir först med att rensa på huvudkontoret och höja lönen för sina bästa yrkespersoner? Vem vågar vara så omodern och tydlig att man kanske till och med pratar svenska?


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa